God Jul och ett feministiskt nytt år

Så var det dags att öppna sista luckan på den feministiska julkalendern Svar på Tal. Samt en julklapp från Unga Feminister i Jönköping som gjort denna braiga film.
Nu ska jag laga mat, äta godis och se på Karl Bertil Jonsson med familjen. God Jul!

Torgvantar i tid för jul

Trial and error är min ständiga strategi, vilket har gjort att dessa vantarna har tagit sin tid. Första vanten i paret gjorde jag om ett antal gånger för att få flätningen som jag ville. Hur ofta den skulle vridas, att de skulle överlappa och hur breda de skulle vara. Dessutom så stickade jag den första vanten uppifrån och ner, och efter att ha krånglat med tummkilen så förstår jag nu plötsligt varför det är standard att sticka vantar nerifrån och upp.

Vantarna är stickade på stickor storlek 5 med ett garn som heter Ragg-strømpegarn från Hjertegarn (Aran, 154 m per 100 g). Finns även som projekt på min Ravelry, med lite fler bilder.

Urban sprawl som största hotet mot vår planet?

Att villa vovve volvo är normen är hur vi ska leva är ett problem. Kanske inte vovven så mycket som förutsättningarna för att alla ska kunna ha villa. Att ha tomt efter tomt med ett enfamiljshus mitt på varje är ett oerhört ineffektivt sätt att använda markyta. Villaförorterna brer ut sig och volvon behövs för att ta sig till jobbet/skolan/affären/gymmet.  Även om det inte är fullt så svartvitt som filmen antyder så skapas ett bilberoende och koldioxidutsläppen ökar som följd. Istället för att bygga tätare och planera för att folk ska kunna gå dit de ska istället.

En stickad distrasa mitt i julkaoset

Någonstans mellan att jag är i skolan och jobbar och hemma och sover så har jag hunnit med en del julklappsstickning senaste tiden utan att riktigt förstå det själv. Förmodligen mycket tack vare att små projekt som denna disktrasan går snabbt. Bristen på dagsljus att fota i gör dessutom att det inte blir så väldokumenterat.

Det är snö, viskade Mumintrollet. Mamma har hört talas om den och den kallas snö.

Berätta för mig om snön, sa Mumintrollet och satte sig på pappans solblekta trädgårdsstol. Jag förstår den inte. 

Inte jag heller, sa Too-ticki. Man tror den är kall, men gör man ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå.  Den kan vara mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert. 

Min första norrlandsvinter står för dörren och jag säger som Too-ticki, ingenting är säkert. Jag vet inte om jag fasar inför eller ser fram emot den. Det enda jag är säker på är att jag vill se ut som på bilden när det kommer till att överleva vintern. Cosy but fab.

 

Julgodis och en och annan apelsin

Under förra veckan så åt jag lussebullar till frukost, ände ljus och lyssnade på julmusik. Efter denna veckans adventsbak blev det förutom knäck även ischoklad. Testade en variant med rivet apelsinskal och flingsalt på. Definitivt ett tips, för även om jag älskar sötsaker så hör ischoklad till de sakerna som jag tycker kan bli lite väl söta annars.

Så var de detta med deodorant och bröstcancer

Till skillnad mot andra i mitt kollektiv så är jag inte så engagerad i att undvika kemikalier att jag använder kokosolja till all möjligt hud och hårvård. Däremot så har jag börjat använda en deodorant fri från aluminium. För även om forskningen mellan sambandet mellan deodorant och bröstcancer inte är entydig så tar jag hellre det säkra före det osäkra, och att blockera porerna med aluminium känns hur som inte helt sund. Nästa steg är kanske att ta tag i detta med kokosolja, det går ju att även använda som deodorant.

Vi presenterar stolt: UMAN Magazine

Igår var det release för nya numret av UMAN med skumpa och skumtomtar. Jag sitter med i redaktionen bestående av studenter på Umeå Arkitekthögskola som gör tidningen och har under hösten har vi utöver allt annat som ska hinnas med fått ihop en tidning.

Temat för tidningen är 2015. I Umeå så är det väldigt mycket prat om 2014 då vi är Kulturhuvudstad och vad som händer därefter diskuteras sällan. När jag flyttade upp till Umeå så möttes jag av stad fylld av missnöje inför vad som pågår. Det byggs ett nytt kulturhus, Kulturväven, dit de mesta pengarna går och många av de existerande verksamheterna i form av friteatrar och musikscener kommer läggas ner för att finansiera detta. Biblioteket kommer flytta från sina nuvarande större, centralare lokaler till mindre i det nya kulturhuset. Att kulturhuset dessutom är kombinerat med ett stort hotell bidrar inte till att folk frågar sig för vem allt detta görs. För inte är det för umeåbornas skull. Så om det och annat som vi tycker är viktigt, som vad hållbart byggande är och vad vi skulle kunna göra åt bostadsbristen blandat med en hel del satir handlar vår skoltidning om.

Så, nästan slut på skamlös reklam. Tidningen finns att läsa online på på hemsida uman-mag.com och går även att beställa därifrån. Just nu är det fortfarande lite oklart med olika återförsäljare men den kommer gå att ta tag på från lite olika ställen runt om i landet.

Lite korsstygnspepp

För att varva poddlyssnandet med något så tänkte jag att jag ska göra klart ett broderi som jag påbörjade i somras och få upp lite saker på väggen. Så googlade runt efter inspiration till fina bårder. Kikade på en av mina favoriter Korsstygnsbolaget som har fantastiskt massa mönster och oväntade broderier på kort. Sen hittade jag en ny kärlek i CaLLeiSM som gör feministiska och politiska broderier som jag älskar. På ett av hennes broderiet hittade jag en fin bård som jag lånade och lekte lite med i photoshop för att hitta en fin färgkombination att använda.

 

Saker jag är dålig på: Vila

För alla som har funderat på potentiella effekter av detta med att cykla utan hjälm när det är isigt ute så kan jag berätta att hjärnskakning är en av dem. Jag börjar förstå varför dubbdäck på cyklar är standard här.

Eftersom att allt som är ansträngande för hjärnan gör mig trött så har jag ägnat en hel del tid åt att ligga på soffan och titta i taket. (Förutom igår då jag gick till skolan i alla fall, vilket jag fick betala för. Filmredigering är inte att rekommendera när man bör undvika att titta på skärmar.) Men något som jag faktiskt kan göra är att lyssna på poddar. Delvis på temat arkitektur, två tips är:

Staden som ges ut av Sveriges arkitekter där de åker runt till olika städer och pratar om dem. Vad som påverkat stadens framväxt, vilka människor som lever där och vad som pågår.

Fasad som sändes i P1 under sommaren och tar upp olika aspekter i olika avsnitt. Ett handlade om vilka gemensamma rum som byggs och vilka normer det finns kring individuellt och kollektivt boende samt vilka alternativ som existerar. Ett annat avsnitt fokuserade på färgen vit och varför så mycket målas vitt. 

Förutom de arkitekturrelaterade poddarna så har jag nyligen börjat lyssna på:

Karin & Sara som får mig att ligga och skratta för mig själv. På ett helt icke-psykopatsätt.

Sent i November (Mer på riktigt denna gång)

Jag och mina lampor har fortsatt vår historia. Denna gången i kombination av att göra av med restgarner och lära mig sticka flätor. När jag tidigare loppisfyndande lite lampdelar fick jag däribland med mig en hiskelig lampskärm. Jag slaktade den men behöll själva stålstommen.  Sen var det bara att använda hönsnät för att få till min önskade form på lampskärmen och lite ståltråd för att fästa den. Själva den stickade lampskärmen blev lite som en stor provruta med olika sorters flätor och strukturer som jag prövade mig fram med. Ena flätan blev ganska ful då jag gjorde fel med själva flätandet men det syns ju inte om jag har den sidan mot väggen tänkte jag och stickade vidare. Snart kanske mitt sovrum till och med ser beboeligt ut (För jag har fortfarande lite svårt för att hantera de gröna väggarna)

Om ett foto aldrig ljuger, vad är då sanningen?

Nya insikter om fotografi har min vecka varit fylld av. I skolan har vi en fotoworkshop med en arkitekturfotograf från Barcelona som pratat om olika sätt att fotografera byggnader. Förutom rent tekniskt så handlade det framförallt är om att fotografi inte handlar om att dokumentera så mycket som det handlar om att göra sin tolkning av verkligheten. Hade bland annat en rolig övning som handlade om att fotografera ett rum utan perspektiv för att beskriva det så objektivt som möjligt. För en bild utan perspektiv är mer lik hur man ritar en sektion än vad bilden blir om man bara knäpper ett kort. Det blev många bilder rakt framifrån av väggen i skolans kök att photoshopa ihop. Ingen finredigering här inte.

Att överleva en klassresa

Tillskillnad mot vad man kan tro är inte handduk* det enskilt viktigaste att ta med för att överleva en klassresa. Hemligheten är nöd-choklad.

Det är oumbärligt när blodsockret sjunker och man står och studerar operahusets tak medan ens lärare pratar om problemen med att de stora kostnaderna för att driva den har lett till att flera småteatrar lagts ner och man själv mest undrar vad som hände med att vi skulle haft lunch för en halvtimme sen.

När dagen ägnas åt att hoppa in och ur en buss och där emellan gå in i byggnader och sätta sig och skissa och man har tagit med sig lunch bestående av mackor med jordnötssmör och en person i en klass är väldigt allergisk mot jordnötter och man således måste äta ute i snålblåsten.

Även när man tar metron ut till Ørestad, passerar Bella Centre och får lite dåliga vibbar från klimattoppmötet COP15, funderar över det smått surrealistiska i att bygga upp ett helt område i ingentingen med spexiga byggnader och stort shoppingcenter men när det väl är dags för lunch så råkar man befinna sig allra längst ut där den enda existerande restaurangen erbjuder mat från 200 ddk.

* En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den instelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde – man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden i Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig – ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ”förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

Sent i november (nåja, nästan)

Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann. 
Men vem ska trösta Knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.   

Mitt rum har varit nästan höljt i mörker fram till nu. Lampor har inte varit speciellt högt upp på min prioriteringslista, men med novembermörkret så blir behovet plötsligt stort. Det blev secondhandande av lampdelar för att lysa upp hemmet. Sladdar, lampfötter och skärmar. Med stråltråd så sitter saker och ting ihop. Med jättefina skuggor på väggen. I mitt tak hänger en annan lampa. Det är en tillfällig lösning men som de flesta av sitt slag så tenderar de att bli permanenta. Hönsnät och sen många varv med garn runt. Mina väggar är täckta av skuggor och rör man vid taklampan så dansar de över väggarna.

A girl should be two things: classy and fabulous.

Denna byxdressen får mig att känna mig fabulous när jag har på mig den. Elegant och sådär lagom dekadent. Jag ser framför mig hur jag enbart dricker ut kristallglas, ständigt har levande ljus tända och hur mitt hem är fyllt med oljemålningar med guldramar och sidensjalar som ligger slängda här och där. Lite Sally Bowles i Cabaret.
Min halloweenutklädnad för i år skulle nämligen ormtjusare och eftersom att det inte bara kräver sin orm utan även sin dräkt så ställde jag och en vän till med syjunta. Precis som alltid så går det aldrig på räls, så dräkten är ihoptråcklad efter att symaskinen slutade samarbeta. Det ultimata plagget skulle jag kunna kalla det. Provdockan ger den förvisso inte riktigt rättvisa. Funkar alltid, med blingbling till så blir den party men den är superskön och är perfekt för att mysa runt i hemma. Enda giltiga anledningen till att inte ha på sig den borde vara att man ligger i badet och dricker whisky. Livet är för kort för att inte känna sig fabulous.

 

Guld och kanske leopard

Efter att en som bodde i mitt kollektiv i lördags var här och hämtat sina möbler är det plötsligt tomt i vårt vardagsrum. Kompenserar det med nytt på väggarna. Börjar känna mig som en pantertant med guldiga ramar på väggen och min nyinskaffade leopardmönstrade termomugg.

Norrsken

En kväll när jag var på väg hem för ett tag sen så brann himlen i grönt. Vi stannade våra cyklar och enbart tittade som förtrollade av norrskenet. När jag senare samma kväll låg i min säng för att sova så såg jag det röra sig över himlen genom fönstret. Magiskt. Norrland är inte enbart vackert utan har dessutom en väldigt tidig höst. Därför stickar jag på en vinterturban för att slippa frysa om öronen nu när vintern närmar sig. Ljusgrön till färgen, även om det inte syns på bilden.

Något upp på väggen

Någonstans mellan att jag cyklar fram och tillbaka till skolan, läser sånt som måste läsas, bakar bröd och annat så gör jag en ansats att få mitt rum lite mer beboeligt. Eftersom att jag flyttade upp till Umeå med flyg och två resväskor så var det väldigt tomt till att börja med. Det går förvisso långsamt med stadigt framåt. Som mina loppisfyndade ramar.


De, jag och lite akrylfärg en kväll. Jag tänker att jag ska ta och vara lite kreativ någon dags och göra något att rama in. Men vykort är fina. Likaså servetter. Det andra får bida sin tid lite till, kanske jag tar tag i att fålla mina gardiner idag nu när vi fått en extra timme. Även om de är tacksamma att enbart ha slängda över gardinstången i väntan på att fixas till.

Detta med att ha rätten till abort

Rätten till abort upplever jag på många sätt som en icke-fråga i Sverige. Därför blev jag så förvånad när jag för första gången insåg att så är det verkligen inte överallt. Jag har självklart känt till att abort är långt i från okontroversiellt och lagligt överallt även tidigare. Men när jag bodde i London så var jag under en period engagerad i en feministiskt grupp som bland annat ägnade sig åt att erbjuda sovplats till irländska kvinnor som kom till London för att göra abort. Att plötsligt inse hur verkligheten ser ut för andra kvinnor som är precis som jag själv blev så konkret. Att det inte finns möjlighet att gå till vårdcentralen utan att en måste lämna landet och sova hos någon en inte ens känner för att kunna genomföra en abort.

El Salvador är det land med strängast abortlagstiftning. På SVT så skrev de nyligen om hur många kvinnor döms till länge fängelsestraff varje år för att de misstänks ha gjort abort. Följden blir att många kvinnor som oroar sig för att de kommer få missfall inte vågar söka sjukvård.

Att det ser ut så här i världen är helt sanslöst. Att kvinnor inte har rätt till sin kropp och möjlighet att själva bestämma om de vill föda ett barn. När det inte behöver vara så. För abort, eller frånvaron av rätten till abort, är ett sätt att kontrollera kvinnors liv. Det gör mig så arg, ledsen men framförallt så arg att jag måste skrika över hur världen ser ut.

Ett par alldeles förstora sockar

Under ett infall att jag borde göra mig av med restgarner så påbörjade jag ett par raggsockar för att göra mig av med två nystan rosa garn. Utan att fästa någon som helst uppmärksamhet på stickstorleken så greppade jag närmaste strumpstickor och satte jag igång med mitt standardmönster för raggsockar. När jag hunnit sticka en bit på på skaftet insåg jag att det var ett par väldigt tjocka stickor så allt blev gigantiskt och tänkte att det helt enkelt får bli en stor storlek. Min mormor ska få en stickad julklapp så tänkte att det blir bra med stickar som tema till henne och morfar. Eftersom att det nog skulle bli lite tajt med garn för den storleken så köpte jag grått garn för att blanda upp det. Resultatet blev att jag har nästan ett nystan rosa garn kvar och lite grått. Plus minus noll i garnförrådet alltså.

Invisible cities

Det har blivit många kvällar på skolan, likt oftast, senaste veckan. Vi håller på att jobba på ett nytt projekt där vi utgått ifrån en text om en stad från Invisible cities av Calvina Italo. Den boken är definitivt ett tips att ta en titt på, texterna är poetiska och den är mysig att läsa. Tur är det dock att jag inte är ensammen om att snöa in på projektet, en annan grupp i min klass ska göra en konstruktion av papper och behöver vika ca 10 000 papper.
I min grupp så har vi jobbat med en stad som heter Zenobia som jag blir lite kär i och vill flytta in i. Efter att ha byggt upp en modell av staden med dess atmosfär som utgångspunkt i skala 1:30 så har vi ägnat de senaste dagarna åt att bygga och testa lösningar som kan funka i full skala när det inte går att använda limpistol för att få ihop allt. Många olika fogar för rundstav kontra reglar, rep kontra pluggar samt virkning med gigantiska virknålar har det blivit.

"Now I shall tell of the city of Zenobia, which is wonderful in this fashion: though set on dry terrain it stands on high pilings, and the houses are of bamboo and zinc, many platforms and balconies placed on stilts at various heights, crossing one another, linked by ladders and hanging sidewalks, surmounted by cone- roofed belvederes, barrels storing water, weather-vanes, jutting pulleys, and fish poles, and cranes.
No one remembers what need or command or desire drove Zenobia's founders to give their city this form, and so there is no telling whether it was satisfied by the city as we see it today, which has perhaps grown through successive superimpositions from the first, now undecipherable plan. But what is certain is that if you ask an inhabitant of Zenobia to describe his vision of a happy life, it is always a city like Zenobia that he imagines, with its pilings and its suspended stairways, a Zenobia perhaps quite different, a-flutter with banners and ribbons, but always derived by combining elements of that first model.
This said, it is pointless trying to decide whether Zenobia is to be classified among happy cities or among the unhappy. It makes no sense to divide cities into these two species, but rather into another two: those that through the years and the changes continue to give their form to desires, and those in which desires either erase the city or are erased by it."

ack! när mjölken skulle hällas ur så satt den fast, för den var sur! Men Muminmamman sa med kraft: vi dricker hädanefter saft!

Jag har varit milt frustrerad över Norrmejeriers värdelösa mjölkpaketsutformning, likt Arlas gamla, som jag delvis har problem med att öppna men framförallt problem med att den lämnas öppen så mjölken tar smak av kylskåp. Så nu har jag helt enkelt övergått till att förvara mjölken på flaska. Enda problemet numera att det finns en liknande flaska med havremjölk i vårt kylskåp så det krävs lite uppmärksamhet.

Målgång på spetssjalen

Jag har tillslut kommit i mål med sjalen som jag började sticka i somras. Det är den första spetsstickningen som jag gör så det känns som lite av en bedrift. En hel del svordomar över tappade maskor och mönsterdiagram som jag inte förstår har det blivit men färdig blev den och fin är den. Lär definitivt bli mer spetsstickning framöver, även om nästa gång får bli något som är mer min stil och inte bara för att det är kul att sticka.

Mönstret heter Ginkgo Shoulderette Shawl och finns som gratismönster på stickcommunity Ravelry. Jag har stickat den med ett garn som heter DyeforYarn som är blandning av silke och merino som jag köpte på Loop när jag bodde i London. Garnet är fingering weight (400 m per 100g) och jag har stickat den på stickor storlek 4.

Arkitektur som politik

Jag har nyligen gått med i skoltidningen och precis som Arkitekthögskolan så är vår tidning ny och fortfarande i begrepp att definiera sig själv. Varför finns vi och vad vill vi med tidningen UMAN.
Själv så inser jag hur mycket jag har kvar att lära mig och hur många reflektioner som jag inte gjort än. Om hur arkitektur, liksom allt, är politik. Hur det byggda omkring oss påverkar våra liv. Men även om hur diskussionen om arkitektur ser ut i Sverige idag och vad de existerande arkitekturmagasinen fokuserar på för typ av arkitektur. Samt vem de skrivs för. Jag pratade med några av utbytesstudenterna som gör sin master här vilket var väldigt inspirerande. Flera har valt att plugga i Umeå för att det är en av de få arkitekturutbildningarna i Europa som har en ifrågasättande inställning till arkitektur och där målet inte är att gå en utbildning, börja jobba på ett flashigt kontor och sen bygga ett stort och spexigt projekt. Utan att det är en skola som vill något mer och där, hur smörigt det än kan låta, arkitektur är ett konkret sätt att göra världen bättre.

Frukostbullar

Jag kom hem ett bra tag efter midnatt och istället för att borsta tänderna och gå och lägga mig så tänkte jag att det är läge för att baka bröd. Jag har åter börjat baka surdegsbröd, mycket eftersom att kollektivet jag flyttat in i har en surdeg i kylskåpet. Lite experimenterande på den fronten för mig. Men när jag kommer hem mitt i natten och inte har framförhållning att mata surdegen för att få fart på den innan jag började baka så jäst är min räddande ängel.

Min husbakgud är Martin Johansson som bla. skrivit boken Enklare bröd och jag bakar i princip enbart utan att knåda. Allt som behövs är gott om tid för jäsningen så hinner glutenet utvecklas på samma sätt som det görs genom knådning.

Frukostbullar alltså

3 g (3 krm) jäst
300 g (3 dl) kallt vatten
390 g (6 1/2 dl) mjöl
6–9 g (1–1 1/2 tsk) salt

Rör ut jäst i vattnet och blanda ihop övriga ingredienser. I dessa bullarna så slängde jag i sesam- och solrosfrön, men vad som helst går bra. Lägg på en handduk och låt degen stå över natten i 8-10 timmar.

På morgonen så  hällde jag ut degen på en mjölad bänk, delade upp i klumpar som jag sen formar till bullar. 8 stycken blev det för mig. Lägg dem på en plåt, låt de jäsa i ca 45 minuter. Ugnen på 250°, sänk efter 10 min till 200° och och grädda i 15-20 minuter.
Receptet som jag utgått från på Pain de Martins blogg hittas här.

nr. 24 Break the rules

"Well, it's good... but too simple. Några andra grupper ha testat detta eller detta, förvisso så följer de inte riktigt uppgiften men de ifrågasätter med sitt projekt och därför är det intressant. Gör något sånt" Fick jag och min grupp höra på vår tutorial efter ha satt igång att skissa på olika lösningar med vårt nya projekt som har att göra med personligt utrymme kopplat till fönster.
Jag kan älska att ingenting är möjligt, samtidigt som att det bitvis är frustrerande. Begränsningar är så frånvarande på hela skolan. Som när min lärare under materialgenomgången visade hur man kunde använda sig av en trästicka för att rita ut vinklar genom en snöranordning som han fick fast genom att använda en häftpistol direkt på ett skrivbord. Anarki är ganska allmänrådande på Arkitekthögskolan i Umeå. Alla gör lite som de vill och frågar inte om lov innan man kör på, och det funkar.

Sockerask

Jag fick en fin plåtask av mamma när vi besökte Magritte museet i Bryssel. Den får nu agera sockerask. Även om jag inte själv använder socker i varken kaffe eller te så gillar jag konceptet att ha en. Too much materialist?

Äppelringar

Har i helgen varit ute i en väns stuga. Kändes nästan lite magiskt och var sommarstugekänsla i kubik. Faluröd med blommiga gardiner, travar med tidningar och kranvatten som inte går att dricka. Plockade äpplen i trädgården. Väl hemma passade jag på att göra äppelringar. Ännu mera barndomskänsla.

Första projektet; Sinnesstämning supertaggad

Efter en vecka av lära-känna-varandra-projekt så är vi nu äntligen igång på riktigt. Fått arbetsplatser och startat upp det första projekt som heter Space without form. Jag är supertaggad på uppgiften vilket är att välja en plats som man har stark känslomässig koppling till och bygga upp den atmosfären. På en vecka så ska jag undersöka hur vi uppfattar rymd och abstrakt visa det i en installation. Att jag tidigare har jobbat i processarbeten är något som jag är glad för då jag vet att även om jag just nu har den hisnande känslan av var-ska-jag-börja-och-hur-kommer-detta-bli så vet jag att jag kommer komma fram till ett mål som jag aldrig kunde tänk fram från första början. Jag börjar även förstå lite mer av vad lärarna pratade om första dagen om att vi under det första året framförallt kommer jobba med abstraktioner.

Det Sverige jag aldrig hann lära känna

Jag tillhör den generationen som ibland kallas Generation Ego. Jag läser beskrivningar om oss hur vi bara tänker på oss själva, bloggar om oss själva, blir entreprenörer.
Det stämmer inte. Tänker jag. Men jag har inget att jämföra med. Någon gång när jag gick på gymnasiet så var det någon som sa att vi var den första generationen som växte upp med sämre förutsättningar än våra föräldrar. Som får uppleva hur hela välfärdssystemet monteras ner. 

Under hela min uppväxt har min skoltid präglats av nedläggningshot. Det är för dyrt. Vi kostar för mycket. Kommunen har inte råd. När jag gick i fyran skrev vi protestskyltar mot nedläggningen och hängde på skolgrinden. När jag gick i femman demonstrerade vi. Jag fick börja en ny skola i sexan. Under högstadiet fick vi trasiga skolböcker och samma lärare undervisade spanska- och franskaklassen - samtidigt. När jag gick på gymnasiet så la de ner gymnasielinjer, pratade om att ta betalt för skolmaten och kom slutligen fram till att det var billigare att vi gick på gymnasiet i grannkommunen. När vi tog studenten hängde det banderoller på flaken som skrek ut att imorgon är vi arbetslösa.

När ingen tänker på oss så är det inte konstigt att vi gör det själva istället. Jag har aldrig känt ett annat Sverige. Det solidariska Sverige är egentligen mest bara ord kvar av. En lockande tanke. När jag lyssnar på folk som är äldre än mig som levt i något annat blir jag förvånad.
Som det faktum att det tidigare ansetts viktigt att landsbygden har som postsystem och tågtrafik för att det ska finnas som service för medborgarna. Att grundtanken var att detta ska vara tillgängligt för alla istället för fråga sig om det finns tillräckligt mycket folk för att det ska vara ekonomisk att ha en tågstation. Hur hela den marknadsekonomiska tanken har blivit integrerad allt mer i det som ändå anses vara en del i välfärdssamhället. Till den grad att vi som inte har något att jämföra inte ens alltid inser det. Att då reflektera över vad för samhälle vi faktiskt vill ha blir då ännu viktigare. För något annat är möjligt.

Stilikon

Mina största stilikoner just nu är jag själv som 6 åring och min syster. Åh du 90-tal.

Skolstart för livet som arkitektstudent

"Glöm arkitekten med stort ego som skapar i sin egen bubbla. Vi har haft en tid i vår kapitalistiska ekonomi där det har varit en stark ekonomisk tillväxt och det har byggts massor med stora byggen i Arabländerna och Asien. Glöm det. Det är förbi. Vi ställs inför helt andra utmaningar nu. Oljan och kolen håller på att ta slut och vi måste bygga framtiden smart. För det måste vi kunna samarbeta."

- Sa en av mina lärare under vår introduktion på Arkitektutbildningen idag. Kontentan av vad ha sa var det i alla fall, för han pratade på engelska. Det känns verkligen som att jag har hamnat på rätt utbildning. Grundfokus på hållbarhet som genomsyrar och, vad det verkar som, mycket av att befinna sig i en skapande process. Förövrigt så vräker regnet ner över Umeå och jag fortsätter på min autopilotstickning - raggsockar.

Nymålade skor från down under

Jag älskar saker som har en historia. Som dessa skorna. Tekniskt sett är de nog stöldgods. De kommer från när jag bodde  i Australien och vi var ute vid barriärrevet vid något tillfälle. Eftersom att korallerna är vassa så är barfota en dålig idé när man som vi skulle ut och promenera på revet vid lågvatten. Därför samlade de in kvarglömda skor som man fick låna om man ville. Vi kan säga att jag gjorde ett långtidslån. Skorna användes sen flitigt innan de glömdes bort i ett hörn. Tills nu. Jag håller nämligen på att gå igenom mina saker och har ångest över vad jag ska packa och ta med i flytten. Tillbaka till skorna då, som förutom att de är brutalt missfärgade är i förvånansvärt bra skick. Jag letade reda på textilfärg, målade, lät torka och strök dem för att fixera färgen, tvättade bort den överflödiga. Lite längre liv till dem.

Att vara invandrare

När jag flyttade till London så var jag fast besluten att jag inte skulle bo och umgås enbart med andra svenskar, som så många verkar göra, utan att jag ville lära känna britter. Trots det så flyttade jag nu från en lägenhet som jag delade med andra svenskar och en umgängeskrets som till största del bestod av svenskar.

Att komma ny till ett land där man inte vet hur saker och ting fungerar ger nya perspektiv. Det är, åtminstone när man som jag flyttade av lusten att se något nytt, kul, men samtidigt jobbigt. Det finns så mycket som man är van vid att veta hur det går till men istället är man helt vilsen. Som vad det heter när man vill ladda på pengar på kontantkortet till sin mobil. Eller var jag kan köpa ett täcke. Eller vilka rättigheter jag faktiskt har på jobbet. Som när jag hade problem med det första stället som jag jobbade på när de vägrade att betala ut min sista lön och jag ingen hade en aning om vart jag skulle vända mig.

Att umgås med folk från sitt eget land är väldigt bekvämt. Vi är alla mer eller mindre nya och letar nytt umgänge. Britterna har redan sitt umgänge och är inte så intresserade. Vi talar samma språk, och det är skönt att slippa tänka på hur man formulerar sig och kunna diskutera olika ämnen. Dessutom så har vi gemensamma referenspunkter och delar liknande erfarenheter. Det är väldigt skönt att kunna ta en paus från alla kulturkrockarna och befinna sig i sin svenskbubbla. Det är på inget sätt unikt. Den franska tjejen som jag jobbade med bodde och umgicks mest med andra fransmän. I området där jag bodde fanns det ett stort pakistanskt community. Där jag bodde dessförinnan mest vita britter. Före det var det i judiska kvarter. London är självklart inte unikt, samma struktur finns i Sverige också.

Då kommer vi till frågan, är det ett problem?
Förutsatt att vi vill ha ett sammanhållet samhälle så anser jag att svaret är ja. Det behövs att människor möts för att förstå varandras perspektiv och skapa gemensamma förhållningssätt. Men det behövs en aktiv immigration för att det ska fungera. Det behövs mötesplatser. Det behövs att vi bor blandat. Skapa förutsättningarna istället för att ha alla bostadsrätter i ett område och hyresrätterna i ett annat. Men det måste gå åt båda håller, att bli integrerad i ett land krävs att de som bor i landet vill bli integrerade med en.

Squash som kaka?

Squash är gott. Kaka är gott. Squash + kaka = sant?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag följde ett recept på morotskaka men använde squash istället som jag rev. Hackade vit choklad och slängde i smeten. Det blev gott, smakade kanske inte supermycket. Jag hade i lite kanel och muskot i smeten, nästa gång ska jag nog ta mer av det.

 

Ginkgo sjal on the go

Just nu är mitt större stickprojekt en spettsjal. Det känns lite random, för spettsjalar är inte riktigt ett plagg som jag klickar med. Men som jag fick erfara när jag pluggade modedesign, det finns många fler anledningar att göra ett plagg än att det är något man skulle vilja använda. Just nu är det att jag vill lära mig att sticka spetts. Samt att jag köpte ett underbart garn på Loop när jag bodde i London.

Mönstret som jag följer heter Ginkgo och finns som gratismönster på Ravelry. Mitten på sjalen består i princip enbart av ett slätstickat parti, så efter att jag greppat detta med yarn over/omslag så har det gått snabbt framåt. Sjalen har fått se en hel del av Londons tunnelbana. Sen började spettsdelen. Diagrammet för spettsen är egentligen inte svårt, men eftersom att jag aldrig har följt diagram förr så har jag fått repa upp och göra om ett par gånger. Blivit irriterad på sjalen och låtit den ligga ett par veckor. Men nu tror jag att jag åter har koll på vad jag gör.

Zucchinihimlen aka friterade blommor

I mitt pappas trädgårdsland växer squashen som ogräs. Jag är lyckligt. Han är lagom trött på att ha skafferiet uppfyllt av denna grönsak. Man måste nämligen passa på dem, en dagen är de i minsta laget, nästa gång man kollar till dem är de närmare en halvmeter.
I Jamie Olivers At Home kokbok ramlade jag över ett recept med fyllda squahblommor. Ricottaost kryddas med muskot och blandad med hackad chili, mynta och rivet citronskal. Fyller blommorna med blandningen och doppar i en frityrmix bestående av vitt vin och mjöl och friterar sen blommorna. Gott blir det. Men mest älskar jag grejen med att äta blommor.

 

Detta med squash och zucchini då, det är inte helt same same utan squash finns som både sommar- och vintersquash. Zucchini refererar enbart till sommarsquashen, som är mindre och har tunnare skal.

Varandet i ett gränsland

Augusti. Packar ner saker i lådor. Virar papper mellan glasen. Ute faller regnet. Känns som första höstregnet. Packar in sängkläder i garderoben. Himlen är mörk. Kollar utgångsdatum och lämnar saker som går ut 2015. Det hinner gå åt under nästa sommar. Tove Jansson sa vid något tillfälle att hon älskade gränsland. Jag tror åtminstone att det var Tove som sa det, min farmor hävdade det och hon brukar ha rätt i sånt. Augusti som gränsland mellan sommaren och hösten. Skymningen mellan dag och natt samt stranden mellan land och hav. Jag älskar också Augusti. Även om jag gärna förnekar att hösten redan är på väg. Missförstå mig inte. Jag älskar hösten. Men inte riktigt än. Vattnet är fortfarande tillräckligt varmt för kvällsdopp. Även om dagarna är trots allt för kalla för min turkosa byxdress. Det är kanske därför det är ett gränsland.