Invisible cities

Det har blivit många kvällar på skolan, likt oftast, senaste veckan. Vi håller på att jobba på ett nytt projekt där vi utgått ifrån en text om en stad från Invisible cities av Calvina Italo. Den boken är definitivt ett tips att ta en titt på, texterna är poetiska och den är mysig att läsa. Tur är det dock att jag inte är ensammen om att snöa in på projektet, en annan grupp i min klass ska göra en konstruktion av papper och behöver vika ca 10 000 papper.
I min grupp så har vi jobbat med en stad som heter Zenobia som jag blir lite kär i och vill flytta in i. Efter att ha byggt upp en modell av staden med dess atmosfär som utgångspunkt i skala 1:30 så har vi ägnat de senaste dagarna åt att bygga och testa lösningar som kan funka i full skala när det inte går att använda limpistol för att få ihop allt. Många olika fogar för rundstav kontra reglar, rep kontra pluggar samt virkning med gigantiska virknålar har det blivit.

"Now I shall tell of the city of Zenobia, which is wonderful in this fashion: though set on dry terrain it stands on high pilings, and the houses are of bamboo and zinc, many platforms and balconies placed on stilts at various heights, crossing one another, linked by ladders and hanging sidewalks, surmounted by cone- roofed belvederes, barrels storing water, weather-vanes, jutting pulleys, and fish poles, and cranes.
No one remembers what need or command or desire drove Zenobia's founders to give their city this form, and so there is no telling whether it was satisfied by the city as we see it today, which has perhaps grown through successive superimpositions from the first, now undecipherable plan. But what is certain is that if you ask an inhabitant of Zenobia to describe his vision of a happy life, it is always a city like Zenobia that he imagines, with its pilings and its suspended stairways, a Zenobia perhaps quite different, a-flutter with banners and ribbons, but always derived by combining elements of that first model.
This said, it is pointless trying to decide whether Zenobia is to be classified among happy cities or among the unhappy. It makes no sense to divide cities into these two species, but rather into another two: those that through the years and the changes continue to give their form to desires, and those in which desires either erase the city or are erased by it."