söndag 23 februari 2014

Söndagsmatlagningen

Trots att vi sa att vi bara skulle laga något enkelt så slutar det sällan så. Tre timmar senare står vi där. I ett kök som ser ut som ett slagfält med som dofta gudomligt.

Söndagsmatlagningen är smått helig. För en gångs skull så är alla hemma och som den food junkien jag är så känner jag mig först redo inför veckan när jag har lagat en massa mat. För oavsett vad som händer så kommer jag alltid ha god mat. Bakade mitt livs första pitabröd vilket var ett gastronomiskt halleluja-moment tillsammans med dhal, stekt zucchini och till det en yoghurtröra med äpple i. Som vanligt när något sådant inträffar så frågar jag mig alltid varför jag inte gjort det förr och varför jag någonsin skulle äta något annat.

Yoghurtröran då.

500 g turkiskt yoghurt
1 äpple (vet inte namnet på sorten, men ett ganska syrligt fast matäpple använde jag)
1 vitlöksklyfta
mynta (jag hade torkad, färsk är nog ännu godare.)
peppar
salt

Hacka äpplet. Blanda ihop. Ät. I pita. Med dhal. Med allt annat. Med sked. Rakt upp och ner.

måndag 17 februari 2014

Den tröstlösa jakten på svart hattflor

Jag såg framför mig en rosa mössa med svart pompom och ett litet svart hattflor. Fab på ett diskret sätt. Men hattflor är inte något som det finns så stor tillgång på, så blev ett lite mer bling-bling tyg. Konceptet med hattflor på en mössa har jag från början ursprungligen skamlöst snott från en designer som hade en butik på Brick Lane som jag brukade gå förbi ibland när jag bodde i London. Tänk så mycket roligare livet skulle vara om alla hade mössor som var mer på alla sätt och vis. More is more.


Garnet heter Karisma och kommer från Drops, den är stickad på stickor 5 och mönstret är helt improviserat.

fredag 14 februari 2014

För vem byggs Umeås kulturhus?

I Umeå så pågår en stadsomvandling, delvis i samband med kulturhuvudstadsåret. Delar av det består i bygget av ett nytt kulturhus som det är en hel del kontrover kring. Debattartikeln som jag skrivit för Feministiskt Initiativ publicerades idag i Västerbottens Kuriren så read and enjoy.


Kulturhuvudstadsåret invigs med pompa och ståt men mycket av kulturhuvudstadsåret har kommit att handla om bygget av det nya kulturhuset.
För kulturhuvudstadsåret kunde ha handlat om mer kultur för oss som bor i Umeå. Mer teater, gratis konserter, prova-på slöjd och stöd till de verksamheter som finns. Istället läggs pengarna på ett skrytbygge. Kulturväven. Huset byggs inte i första hand för att vi behöver ett nytt kulturhus utan för det passar bilden av det nya Umeå. Kulturen ska inte längre skapas av oss medborgare, den ska konsumeras.

Kostnaderna för bygget blir dessutom betydligt högre än planerat så det i den första budgeten glömdes ”hyresgästanpassning” – så som innerväggar. Detta medför ökade löpande kostnader för lokalhyra och det är kulturförvaltningen som kommer behöva skära ner på annan verksamhet för att ha råd att finansiera det i framtiden. Att omtyckt kulturverksamhet läggs ner samtidigt som pengar satsas på ett skrytbygge anser inte vi från Feministiskt initiativ är ett ansvarsfullt sätt att hantera medborgarnas pengar.

Kulturväven måste ju då fyllas med verksamhet. En verksamhet som ska flytta dit är stadsbiblioteket. Diskussionerna kring biblioteksflytten började med argumentet att biblioteket hade vuxit ur sina lokaler och skulle få större i det nya kulturhuset. Så blir nu inte fallet, de kommer istället ha plats för färre böcker. En majoritet av Umeås innevånare vill att biblioteket ska få ligga kvar där det ligger. Placeringen vid busstationen gör det möjligt även för de som var svårt att gå, äldre och rullstolsburna, att besöka biblioteket och dessutom tar många chansen när de har några minuter över innan bussen går. Biblioteket är en av de sista platserna i centrala Umeå där det är möjligt att vistas utan att behöva köpa något. Att flytta ett välfungerande bibliotek som ligger centralt och tillgängligt vid Vasaplan tvärt emot vad de flesta medborgarna önskar är inte rätt väg att gå.

De folkvalda har ett ansvar att förvalta våra gemensamma resurser. Men när kulturverksamhet läggs ner och otillgängliggörs och pengarna istället läggs på att bygga ett nytt kulturhus för dess egen skull, inte för att det behövs, då är det inte för oss invånare det byggs. Staden bör finnas för oss som bor här.
Ett faktum som vi på Feministiskt Initiativ tycker att Umeås kommunpolitiker behöver påminnas om.

onsdag 12 februari 2014

Ut med rasisterna – in med feministerna!

Jag kan ha lite svårt för det slagorden men när det gäller EU valet så stämmer det verkligen. Det är skrämmande hur många rasistiska och nazistiska partier som sitter med och styr i EU, då det är så många beslut om integration, miljö och social välfärd som fattas där. Just därför behövs det vettiga åsikter där. När jag läser F!s valplattform inför EU valet och blir så glad och stolt över vad som står.
Att lägga fokus på vad som är viktigt, nämligen att människor ska ha det bra. Det handlar om mänskliga rättigheter, istället för att stänga ute folk som flyr från krig så borde vi hjälpa. Att kritisera idén om att obegränsad tillväxt inte är möjligt och att det krävs en omställning för en hållbar miljöpolitik. Samt synen på ekonomi som något som används inte för sin egen skull utan för att kunna göra det så bra som möjligt för oss människor.

fredag 7 februari 2014

Fuskolle aka cheating olle(?)

När jag beskriver staden jag bor i för mina icke-svenska vänner så låter det väldigt exotiskt. Far up north, almost without sunlight during the winter since it close to the arctic circle. Cold climat with heaps of snow, but occasionally can I see the northern light. Kan på så vis förstå mystifieringen av Umeå och Norrland i samband med kulturhuvudstadsåret, även om det blir så fel då 1.) Ingen som bor här tycker att det är exotiskt. Det finns snö. Och skog. 2.) Kulturen i Umeå inte finns för turister.
Men i ett försök att trotsa den norrlandskylan som trots allt finns så insåg jag att det krävs mer än en halsduk och satte igång med en halskrage av garnet som blev över efter att jag gjort min vinterturban.

Improviserade mönstret med garnet Eskimo från Drops med delvis stickor 8 mm och delvis virknål 7. 

söndag 2 februari 2014

Vem vågar röra sig i det offentliga rummet?

Skrivet detta inlägg som en del i bloggutmaningen från Fulskrattets som denna veckan handlar om det offentliga rummet. Frågan som ställs är: Hur är det offentliga fysiska rummet diskriminerande för de som inte passar in i funktionsduglig cismansnormen? Jag ägnar en hel del tid åt att fundera kring att fundera hur det byggda rummet påverkar hur vi lever våra liv, som den arkitektstudent jag är.

För precis som nästan allt i vårt samhälle så är det den vita mannen som är norm. Det är med honom i åtanke som torg och parker planeras, vägar byggs och belysning sätts upp. Det är mannen som ska röra sig i staden, ta sig från punk A till punk B och hitta på saker där emellan.

Jag hamnade i en diskussion om hur det  ofta när det i parker planeras för aktiviteter så byggs det slentrianmässigt basketplaner med staket runt. Skejtparker med staket runt. Staket som avgränsar. Det är inte bara en fysisk barriär som hindrar en boll utan gör det till ett ställningstagande att gå in. Att som tjej börja skejta, bland en majoritet av killar, bli svårare när det är ett så tydligt ställningstagande att gå in i en skejtpark och sätta sig i den utsatta situationen som det är. När parker istället byggs så att de kombinerar gångar och bänkar med platser där det går att skejta på skejtar också många fler tjejer.

Ett annat exempel i det psykologiska i hur offentliga miljöer byggs för att kvinnor ska visas där var ett belysningsprojekt i en park. Där sattes det upp lampor som tändes upp i en viss färg när någon gick där. På så sätt gick det att när en befann sig i parken att se var det fanns andra människorna då det på varje plats det fanns en människa lös i en viss färg. Att på förhand veta när en förväntas möta en annan människa ger en känsla av kontroll. Att ha kontroll gör att en känner sig säker.

Men så frågar jag mig vilken skillnad det egentligen gör. Det förändrar ingenting i realiteten, den faktiska utsattheten är lika stor. Samtidigt så vill jag säga ja: det gör skillnad. För när det känns tryggt så vågar jag gå hem själv på kvällen. Att kvinnor kan röra sig friare en vinst. Ett steg på vägen.