Nymålade skor från down under

Jag älskar saker som har en historia. Som dessa skorna. Tekniskt sett är de nog stöldgods. De kommer från när jag bodde  i Australien och vi var ute vid barriärrevet vid något tillfälle. Eftersom att korallerna är vassa så är barfota en dålig idé när man som vi skulle ut och promenera på revet vid lågvatten. Därför samlade de in kvarglömda skor som man fick låna om man ville. Vi kan säga att jag gjorde ett långtidslån. Skorna användes sen flitigt innan de glömdes bort i ett hörn. Tills nu. Jag håller nämligen på att gå igenom mina saker och har ångest över vad jag ska packa och ta med i flytten. Tillbaka till skorna då, som förutom att de är brutalt missfärgade är i förvånansvärt bra skick. Jag letade reda på textilfärg, målade, lät torka och strök dem för att fixera färgen, tvättade bort den överflödiga. Lite längre liv till dem.

Att vara invandrare

När jag flyttade till London så var jag fast besluten att jag inte skulle bo och umgås enbart med andra svenskar, som så många verkar göra, utan att jag ville lära känna britter. Trots det så flyttade jag nu från en lägenhet som jag delade med andra svenskar och en umgängeskrets som till största del bestod av svenskar.

Att komma ny till ett land där man inte vet hur saker och ting fungerar ger nya perspektiv. Det är, åtminstone när man som jag flyttade av lusten att se något nytt, kul, men samtidigt jobbigt. Det finns så mycket som man är van vid att veta hur det går till men istället är man helt vilsen. Som vad det heter när man vill ladda på pengar på kontantkortet till sin mobil. Eller var jag kan köpa ett täcke. Eller vilka rättigheter jag faktiskt har på jobbet. Som när jag hade problem med det första stället som jag jobbade på när de vägrade att betala ut min sista lön och jag ingen hade en aning om vart jag skulle vända mig.

Att umgås med folk från sitt eget land är väldigt bekvämt. Vi är alla mer eller mindre nya och letar nytt umgänge. Britterna har redan sitt umgänge och är inte så intresserade. Vi talar samma språk, och det är skönt att slippa tänka på hur man formulerar sig och kunna diskutera olika ämnen. Dessutom så har vi gemensamma referenspunkter och delar liknande erfarenheter. Det är väldigt skönt att kunna ta en paus från alla kulturkrockarna och befinna sig i sin svenskbubbla. Det är på inget sätt unikt. Den franska tjejen som jag jobbade med bodde och umgicks mest med andra fransmän. I området där jag bodde fanns det ett stort pakistanskt community. Där jag bodde dessförinnan mest vita britter. Före det var det i judiska kvarter. London är självklart inte unikt, samma struktur finns i Sverige också.

Då kommer vi till frågan, är det ett problem?
Förutsatt att vi vill ha ett sammanhållet samhälle så anser jag att svaret är ja. Det behövs att människor möts för att förstå varandras perspektiv och skapa gemensamma förhållningssätt. Men det behövs en aktiv immigration för att det ska fungera. Det behövs mötesplatser. Det behövs att vi bor blandat. Skapa förutsättningarna istället för att ha alla bostadsrätter i ett område och hyresrätterna i ett annat. Men det måste gå åt båda håller, att bli integrerad i ett land krävs att de som bor i landet vill bli integrerade med en.

Squash som kaka?

Squash är gott. Kaka är gott. Squash + kaka = sant?
Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Jag följde ett recept på morotskaka men använde squash istället som jag rev. Hackade vit choklad och slängde i smeten. Det blev gott, smakade kanske inte supermycket. Jag hade i lite kanel och muskot i smeten, nästa gång ska jag nog ta mer av det.

 

Ginkgo sjal on the go

Just nu är mitt större stickprojekt en spettsjal. Det känns lite random, för spettsjalar är inte riktigt ett plagg som jag klickar med. Men som jag fick erfara när jag pluggade modedesign, det finns många fler anledningar att göra ett plagg än att det är något man skulle vilja använda. Just nu är det att jag vill lära mig att sticka spetts. Samt att jag köpte ett underbart garn på Loop när jag bodde i London.

Mönstret som jag följer heter Ginkgo och finns som gratismönster på Ravelry. Mitten på sjalen består i princip enbart av ett slätstickat parti, så efter att jag greppat detta med yarn over/omslag så har det gått snabbt framåt. Sjalen har fått se en hel del av Londons tunnelbana. Sen började spettsdelen. Diagrammet för spettsen är egentligen inte svårt, men eftersom att jag aldrig har följt diagram förr så har jag fått repa upp och göra om ett par gånger. Blivit irriterad på sjalen och låtit den ligga ett par veckor. Men nu tror jag att jag åter har koll på vad jag gör.

Zucchinihimlen aka friterade blommor

I mitt pappas trädgårdsland växer squashen som ogräs. Jag är lyckligt. Han är lagom trött på att ha skafferiet uppfyllt av denna grönsak. Man måste nämligen passa på dem, en dagen är de i minsta laget, nästa gång man kollar till dem är de närmare en halvmeter.
I Jamie Olivers At Home kokbok ramlade jag över ett recept med fyllda squahblommor. Ricottaost kryddas med muskot och blandad med hackad chili, mynta och rivet citronskal. Fyller blommorna med blandningen och doppar i en frityrmix bestående av vitt vin och mjöl och friterar sen blommorna. Gott blir det. Men mest älskar jag grejen med att äta blommor.

 

Detta med squash och zucchini då, det är inte helt same same utan squash finns som både sommar- och vintersquash. Zucchini refererar enbart till sommarsquashen, som är mindre och har tunnare skal.

Varandet i ett gränsland

Augusti. Packar ner saker i lådor. Virar papper mellan glasen. Ute faller regnet. Känns som första höstregnet. Packar in sängkläder i garderoben. Himlen är mörk. Kollar utgångsdatum och lämnar saker som går ut 2015. Det hinner gå åt under nästa sommar. Tove Jansson sa vid något tillfälle att hon älskade gränsland. Jag tror åtminstone att det var Tove som sa det, min farmor hävdade det och hon brukar ha rätt i sånt. Augusti som gränsland mellan sommaren och hösten. Skymningen mellan dag och natt samt stranden mellan land och hav. Jag älskar också Augusti. Även om jag gärna förnekar att hösten redan är på väg. Missförstå mig inte. Jag älskar hösten. Men inte riktigt än. Vattnet är fortfarande tillräckligt varmt för kvällsdopp. Även om dagarna är trots allt för kalla för min turkosa byxdress. Det är kanske därför det är ett gränsland.

 

 

Simply shorts

Sisådär hela sommaren har jag varit på jakt efter ett par jeansshorts. Midjehöga i lite grövre jeanstyg.  Utan någon större framgång. Tillslut, i min mammas källare så uppenbarade det sig. Gamla jeans och en sax. Jag älskar att de dessutom är målarfärgsfläckade.

Att vara normen

Normer märks inte fören du bryter mot dem. Jag tänker på en diskussion om feminism som jag hade med en manlig bekant. Den började med 'Ni feminister hatar ju män' varefter jag hade en lång utläggning om sexism och maktstrukturer. Varpå jag fick svaret att han aldrig märkt av det. 

Och det är klart att han inte hade. Som vit hetro man utgör han normen.

Jag som vit och medelklass i Sverige märker aldrig många av de normerna som finns eftersom att de till stor del är anpassade efter mig. Att tänka på vad jag gör, vad jag säger och vilka normer jag reproducerar är ett steg för att slippa det samhället vi lever i idag. Att vända på rollerna är ett klassiskt, men effektivt, sätt att få upp ögonen för normerna som finns. I filmen Svenne likväl som i den feministiska klassikern Egalias döttrar där rollerna är omvända och samhället är ett matriarkat och männen förtrycks. För plötsligt syns normerna så mycket tydligare.

Stretchig uppläggning

Påbörjade ett nytt stickprojekt och insåg att jag skulle behöva en stretchigare uppläggning än den som jag vanligtvis använder. Det ska nämligen vara resårstickat och stretchen kommer behövas även i mudden. Den som söker på youtube skall finna tänkte jag och ramlade över filmen How to knit the Super Stretchy Slipknot Cast on. Jag blir ständigt lika fascinerad över hur mycket det finns att lära sig.

Spexar till mina naglar såhär en söndagseftermiddag

Hittade mitt 3D nagellack när jag grävde i resväskan. Superenkelt koncept egentligen, först nagellack och innan det hunnit torka så antigen doppar man den i glittret eller häller över. Sen är det bara att låta torka. Jag införskaffade två varianter billigt från Primark någon gång i somras, en med små kulor och en med glitter. Men medan jag jobbat på en restaurang så går detta med målade naglar inte så bra så det har inte blivit så mycket av fram tills nu. Själva glittret sitter egentligen ganska dåligt och framförallt de små kulorna ramlar snabbt av. Men funkar för en kväll.

Gaultier med sjömanströjor och strutkorsetter

Detta med museum blir det mer av nu. Jag började nämligen med att störta iväg så fort jag kom hem och har varit i Stockholm under veckan. Där hann jag med en hel del, bland annat lite mer museum. På Arkitekturmuseet, där de har betydligt mer än bara arkitektur, har de en fantastisk utställning med Jean Paul Gaultier. Hur mycket kläder som helst från hela hans karriär, och jag grät lite inombords över att jag inte hade med någon kamera utan bara min mobil. Utställningen pågår fram till 22 september, är ni i Stockholm se den. Är ni inte i Stockholm och intresserade av mode, åk dit. Gaultier är en fantastisk designer och hantverket i haute couture plaggen är imponerande. Framförallt så älskar jag hans förmåga att vända på det förväntade och ifrågasätta ideal med sina kläder.

Nästa anhalt Bryssel

I onsdags lämnade jag London och just nu håller jag på att bila hem tillsammans med mamma som tänkte att vi kunde göra en mini-semester av det. Efter ha kollat lite på en karta om vad som är smidigt så besökte vi staden Reims, virrade vi runt lite på franska landsbygden där jag fick fräscha upp mina körskills. Sen hamnade vi i Bryssel där vi bestämde oss för att stanna en litet tag. Letat reda på en garnaffär som var stängd och köpt mintgrön sprejfärg vilket jag tänkt införskaffa i över ett år. Sprungit på museum och ätit nästan ohemula mängder crêpe.

Besökte däribland Horta Museum. Vilket är arkitekten Victor Hortas gamla hus. Han ritade huset själv samt designade nästan allt invändigt. Jag har alltid gillat Jugent men känner att jag plötsligt fått en crush på det. Jag älskar alla snirkliga smiderier och lätt abstrakta blomsterrankor i trä, glas och på tapeter. Besöker ni Bryssel, tar er dit. Ligger på Rue Américaine 25 och har öppet på eftermiddagar.

 

Bilderna har jag skamlöst snott från internet, det var fotoförbud och sladden till min kamera ligger nerpacka i en väska längst in i bagageutrymmet. 

Fler och fler som jobbar mer och mer

Läste krönikan Vi jobbar skiten ur oss eller får inte jobba alls. Jag sysslar som vanligt mest med retroaktiv mediebevakning, men har inte ni heller läst den innan så gör det.

Jag jobbade mina sista dagar i London i helgen, och har nu framför mig några veckor semester. De senaste månaderna har jag haft en arbetsvecka som snittat runt 50-60 timmar. Nästan 150%. Nu har jag dessutom jobbat inom restaurangbranschen så det är inte så att min spetskompetens gör mig oersättlig.

Krönikan hade flera poänger om hur de som har jobb jobbar allt mer. Antalet övertidstimmar i Sverige ökar samt stressen på jobbet då det blir allt mer att göra. Samtidigt som arbetslösheten är fortsatt hög och många inte får något jobb över huvud taget.

Denna utvecklingen är ett jätteproblem. Framförallt så tycker jag att det är ett stort problem att det i princip inte finns någon kritik mot att vi jobbar mer och mer. Arbetslinjen lyfts fram som det enda rätta och alla riksdagspartierna pratar om vikten att skapa nya jobb.
När man tänker på det. Hur stört är inte det. Vem fan vill skapa mer jobb? Vi sitter så fast i vårt ekorrhjul att vi inte tänker på varför vi jobbar. Målet i samhället borde vara att vi ska jobba så lite som möjligt. De jobb som måste göras borde vi fördela mellan fler så alla kan jobba mindre. Vi har haft enorma tekniska framsteg som har effektiviserat arbetsuppgifter vilket vi skulle kunna utnyttja till att jobba färre timmar.

Att införa en fritidslinje, vilket nämns i krönikan, känns som ett betydligt mer lockande koncept. Det är något vi borde hitta tillbaka till.
För som den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977) sa:
”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

För det har varit ett politiskt mål. Att använda den tekniska utvecklingen och tillväxten för att förkorta arbetsdagen till det att människor skulle kunna jobba några få timmar om dagen för samma levnadsstandard. Det har vi helt glömt bort, istället använder vi den tillväxten för att kunna byta ut våra mobiler varje år. Nej, mindre jobb och mer fritid säger jag.