Soraya Post 42 minuter.

Såhär dagen innan valet så tog jag och lyssnade på Soraya Post prat om varför hon är aktivist, sina erfarenheter och visioner medan jag åt frukost. Det känns så viktigt att få in folk i EU parlamentet med sånt driv som verkligen står upp för mänskliga rättigheter. För jag kan vara skeptiskt mot hur mycket som går att förändra genom parlamentarism, men en hel del går trots allt att förändra och alla medel vi kan ta till för att skapa en bättre värld behövs <3

F!n bild mot rasismen som växer i europa

Lite hederlig internet aktivism som komplement till barrikaderna för feminism, jämlikhet och rättvisa. Efter senaste tiden med nazistiskt våld och sen rasistiska symboler ritade på en judisk skola så behövs det mer än någonsin att vi tar debatten och gör motstånd mot högerextremismen. För jag blir rädd när jag ser vad som pågår i Sverige och runt om i Europa. Hur rasistiska grupper växer sig allt starkare. Att de dessutom sitter i EU parlamentet som beslutar om så mycket som berör våra liv gör att EU-valen känns viktigt, för som det behövs vettiga röster där.

Summan av kardemumman, förutom att vara med på manifestationen emot nazism som hölls här i Umeå i förra helgen så har jag lekt med generatorn för F!n bild som fungerar utmärkt för andra bilder än bara profilbilder. 

Nazistisk våld är ett problem. idag. i Sveirge.

Att nazister igår misshandlade folk som var på väg hem från en feministisk demonstration i Malmö på Internationella kvinnodagen är inte en isolerad händelse. Nazister attackerar regelbundet människor som är engagerade för jämställdhet, mot rasism, för mänskliga rättigheter och mot andra typer av förtryck. Kärrtorp var inte en isolerad händelse. Det är ett reellt problem att folk som är engagerade blir hotade, trakasserade och misshandlade av nazister på grund av deras politiska engagemang. Att Björn Söderberg blev mördad var ingen isolerad händelse.
Trots detta så tas det inte på allvar som ett demokratiproblem. Polisen och media pratar om det som 'bråk mellan grupperingar', istället för att erkänna att det är ett problem. Jag blir så arg och frustrerad över att det får se ut så. Att antifascism behövs som självförsvar för att kunna vara politiskt engagerad. Över att det ser ut som det gör.

Internationella kvinnodagen woop woop

Skulle vilja skriva något långt och bra om kvinnokamp, likalön och kärlek. Men tidsbristen gör att jag nöjer mig med att ge kärlek till alla som kämpat och alla som kämpar. Puss och kamp.
(Och en bild på en man)

För vem byggs Umeås kulturhus?

I Umeå så pågår en stadsomvandling, delvis i samband med kulturhuvudstadsåret. Delar av det består i bygget av ett nytt kulturhus som det är en hel del kontrover kring. Debattartikeln som jag skrivit för Feministiskt Initiativ publicerades idag i Västerbottens Kuriren så read and enjoy.

Kulturhuvudstadsåret invigs med pompa och ståt men mycket av kulturhuvudstadsåret har kommit att handla om bygget av det nya kulturhuset.
För kulturhuvudstadsåret kunde ha handlat om mer kultur för oss som bor i Umeå. Mer teater, gratis konserter, prova-på slöjd och stöd till de verksamheter som finns. Istället läggs pengarna på ett skrytbygge. Kulturväven. Huset byggs inte i första hand för att vi behöver ett nytt kulturhus utan för det passar bilden av det nya Umeå. Kulturen ska inte längre skapas av oss medborgare, den ska konsumeras.

Kostnaderna för bygget blir dessutom betydligt högre än planerat så det i den första budgeten glömdes ”hyresgästanpassning” – så som innerväggar. Detta medför ökade löpande kostnader för lokalhyra och det är kulturförvaltningen som kommer behöva skära ner på annan verksamhet för att ha råd att finansiera det i framtiden. Att omtyckt kulturverksamhet läggs ner samtidigt som pengar satsas på ett skrytbygge anser inte vi från Feministiskt initiativ är ett ansvarsfullt sätt att hantera medborgarnas pengar.

Kulturväven måste ju då fyllas med verksamhet. En verksamhet som ska flytta dit är stadsbiblioteket. Diskussionerna kring biblioteksflytten började med argumentet att biblioteket hade vuxit ur sina lokaler och skulle få större i det nya kulturhuset. Så blir nu inte fallet, de kommer istället ha plats för färre böcker. En majoritet av Umeås innevånare vill att biblioteket ska få ligga kvar där det ligger. Placeringen vid busstationen gör det möjligt även för de som var svårt att gå, äldre och rullstolsburna, att besöka biblioteket och dessutom tar många chansen när de har några minuter över innan bussen går. Biblioteket är en av de sista platserna i centrala Umeå där det är möjligt att vistas utan att behöva köpa något. Att flytta ett välfungerande bibliotek som ligger centralt och tillgängligt vid Vasaplan tvärt emot vad de flesta medborgarna önskar är inte rätt väg att gå.

De folkvalda har ett ansvar att förvalta våra gemensamma resurser. Men när kulturverksamhet läggs ner och otillgängliggörs och pengarna istället läggs på att bygga ett nytt kulturhus för dess egen skull, inte för att det behövs, då är det inte för oss invånare det byggs. Staden bör finnas för oss som bor här.
Ett faktum som vi på Feministiskt Initiativ tycker att Umeås kommunpolitiker behöver påminnas om.

Ut med rasisterna – in med feministerna!

Jag kan ha lite svårt för det slagorden men när det gäller EU valet så stämmer det verkligen. Det är skrämmande hur många rasistiska och nazistiska partier som sitter med och styr i EU, då det är så många beslut om integration, miljö och social välfärd som fattas där. Just därför behövs det vettiga åsikter där. När jag läser F!s valplattform inför EU valet och blir så glad och stolt över vad som står.
Att lägga fokus på vad som är viktigt, nämligen att människor ska ha det bra. Det handlar om mänskliga rättigheter, istället för att stänga ute folk som flyr från krig så borde vi hjälpa. Att kritisera idén om att obegränsad tillväxt inte är möjligt och att det krävs en omställning för en hållbar miljöpolitik. Samt synen på ekonomi som något som används inte för sin egen skull utan för att kunna göra det så bra som möjligt för oss människor.

Vem vågar röra sig i det offentliga rummet?

Skrivet detta inlägg som en del i bloggutmaningen från Fulskrattets som denna veckan handlar om det offentliga rummet. Frågan som ställs är: Hur är det offentliga fysiska rummet diskriminerande för de som inte passar in i funktionsduglig cismansnormen? Jag ägnar en hel del tid åt att fundera kring att fundera hur det byggda rummet påverkar hur vi lever våra liv, som den arkitektstudent jag är.

För precis som nästan allt i vårt samhälle så är det den vita mannen som är norm. Det är med honom i åtanke som torg och parker planeras, vägar byggs och belysning sätts upp. Det är mannen som ska röra sig i staden, ta sig från punk A till punk B och hitta på saker där emellan.

Jag hamnade i en diskussion om hur det  ofta när det i parker planeras för aktiviteter så byggs det slentrianmässigt basketplaner med staket runt. Skejtparker med staket runt. Staket som avgränsar. Det är inte bara en fysisk barriär som hindrar en boll utan gör det till ett ställningstagande att gå in. Att som tjej börja skejta, bland en majoritet av killar, bli svårare när det är ett så tydligt ställningstagande att gå in i en skejtpark och sätta sig i den utsatta situationen som det är. När parker istället byggs så att de kombinerar gångar och bänkar med platser där det går att skejta på skejtar också många fler tjejer.

Ett annat exempel i det psykologiska i hur offentliga miljöer byggs för att kvinnor ska visas där var ett belysningsprojekt i en park. Där sattes det upp lampor som tändes upp i en viss färg när någon gick där. På så sätt gick det att när en befann sig i parken att se var det fanns andra människorna då det på varje plats det fanns en människa lös i en viss färg. Att på förhand veta när en förväntas möta en annan människa ger en känsla av kontroll. Att ha kontroll gör att en känner sig säker.

Men så frågar jag mig vilken skillnad det egentligen gör. Det förändrar ingenting i realiteten, den faktiska utsattheten är lika stor. Samtidigt så vill jag säga ja: det gör skillnad. För när det känns tryggt så vågar jag gå hem själv på kvällen. Att kvinnor kan röra sig friare en vinst. Ett steg på vägen. 

Lite mer politiskt korsstygn

När jag väl tog tag i att brodera färdigt bården så gick det undan med broderiet. Nu hänger det inramat med mina andra feministiska broderier på väggen över vår kökssoffa.

Så blev det 2014

2013 svischade förbi och jag hann både byta jobb, umgängeskrets, stad och land mer än en gång. Det har varit både kul och jobbigt och jag har bitvis levt som i en bubbla och inte riktigt förstått hur jag fått ihop mitt vardagsliv. Men framförallt så har jag gått från att inte veta vad jag vill göra och planera mitt liv några veckor i taget till att hitta rätt och påbörja en utbildning och för första gången i mitt liv känna att jag hamnat helt rätt.

2014 ser jag fram emot. Känns stabilt att veta att jag kommer fortsätta samma utbildning och bo kvar i samma stad. På nyårsfirandet jag var på så skrev alla ett löfte och drog ur en hatt så i år ska jag spara ihop pengar till en resa och göra den. Dessutom så är det valår och jag ser fram emot att slippa att vårt land styrs av Alliansen. Detta är första valet där jag kommer vara partipolitiskt engagerad och nu jävlar. Jag är så trött på en politik som missgynnar de allra flesta i befolkningen. Där målet är ständigt sänkta skatter istället för fungerande skola, sjukvård, avgiftsfri kollektivtrafik och att folk ska ha en bostad. Att inget aktivt görs för att jag ska tjäna lika mycket som de män som går samma utbildning som jag. Så ett 2014 med maktskifte och med mer rosa i politiken ser jag fram emot!


Dessutom så finns jag numera på Bloglovin så det går att följa mig där!

Urban sprawl som största hotet mot vår planet?

Att villa vovve volvo är normen är hur vi ska leva är ett problem. Kanske inte vovven så mycket som förutsättningarna för att alla ska kunna ha villa. Att ha tomt efter tomt med ett enfamiljshus mitt på varje är ett oerhört ineffektivt sätt att använda markyta. Villaförorterna brer ut sig och volvon behövs för att ta sig till jobbet/skolan/affären/gymmet.  Även om det inte är fullt så svartvitt som filmen antyder så skapas ett bilberoende och koldioxidutsläppen ökar som följd. Istället för att bygga tätare och planera för att folk ska kunna gå dit de ska istället.

Vi presenterar stolt: UMAN Magazine

Igår var det release för nya numret av UMAN med skumpa och skumtomtar. Jag sitter med i redaktionen bestående av studenter på Umeå Arkitekthögskola som gör tidningen och har under hösten har vi utöver allt annat som ska hinnas med fått ihop en tidning.

Temat för tidningen är 2015. I Umeå så är det väldigt mycket prat om 2014 då vi är Kulturhuvudstad och vad som händer därefter diskuteras sällan. När jag flyttade upp till Umeå så möttes jag av stad fylld av missnöje inför vad som pågår. Det byggs ett nytt kulturhus, Kulturväven, dit de mesta pengarna går och många av de existerande verksamheterna i form av friteatrar och musikscener kommer läggas ner för att finansiera detta. Biblioteket kommer flytta från sina nuvarande större, centralare lokaler till mindre i det nya kulturhuset. Att kulturhuset dessutom är kombinerat med ett stort hotell bidrar inte till att folk frågar sig för vem allt detta görs. För inte är det för umeåbornas skull. Så om det och annat som vi tycker är viktigt, som vad hållbart byggande är och vad vi skulle kunna göra åt bostadsbristen blandat med en hel del satir handlar vår skoltidning om.

Så, nästan slut på skamlös reklam. Tidningen finns att läsa online på på hemsida uman-mag.com och går även att beställa därifrån. Just nu är det fortfarande lite oklart med olika återförsäljare men den kommer gå att ta tag på från lite olika ställen runt om i landet.

Detta med att ha rätten till abort

Rätten till abort upplever jag på många sätt som en icke-fråga i Sverige. Därför blev jag så förvånad när jag för första gången insåg att så är det verkligen inte överallt. Jag har självklart känt till att abort är långt i från okontroversiellt och lagligt överallt även tidigare. Men när jag bodde i London så var jag under en period engagerad i en feministiskt grupp som bland annat ägnade sig åt att erbjuda sovplats till irländska kvinnor som kom till London för att göra abort. Att plötsligt inse hur verkligheten ser ut för andra kvinnor som är precis som jag själv blev så konkret. Att det inte finns möjlighet att gå till vårdcentralen utan att en måste lämna landet och sova hos någon en inte ens känner för att kunna genomföra en abort.

El Salvador är det land med strängast abortlagstiftning. På SVT så skrev de nyligen om hur många kvinnor döms till länge fängelsestraff varje år för att de misstänks ha gjort abort. Följden blir att många kvinnor som oroar sig för att de kommer få missfall inte vågar söka sjukvård.

Att det ser ut så här i världen är helt sanslöst. Att kvinnor inte har rätt till sin kropp och möjlighet att själva bestämma om de vill föda ett barn. När det inte behöver vara så. För abort, eller frånvaron av rätten till abort, är ett sätt att kontrollera kvinnors liv. Det gör mig så arg, ledsen men framförallt så arg att jag måste skrika över hur världen ser ut.

Det Sverige jag aldrig hann lära känna

Jag tillhör den generationen som ibland kallas Generation Ego. Jag läser beskrivningar om oss hur vi bara tänker på oss själva, bloggar om oss själva, blir entreprenörer.
Det stämmer inte. Tänker jag. Men jag har inget att jämföra med. Någon gång när jag gick på gymnasiet så var det någon som sa att vi var den första generationen som växte upp med sämre förutsättningar än våra föräldrar. Som får uppleva hur hela välfärdssystemet monteras ner. 

Under hela min uppväxt har min skoltid präglats av nedläggningshot. Det är för dyrt. Vi kostar för mycket. Kommunen har inte råd. När jag gick i fyran skrev vi protestskyltar mot nedläggningen och hängde på skolgrinden. När jag gick i femman demonstrerade vi. Jag fick börja en ny skola i sexan. Under högstadiet fick vi trasiga skolböcker och samma lärare undervisade spanska- och franskaklassen - samtidigt. När jag gick på gymnasiet så la de ner gymnasielinjer, pratade om att ta betalt för skolmaten och kom slutligen fram till att det var billigare att vi gick på gymnasiet i grannkommunen. När vi tog studenten hängde det banderoller på flaken som skrek ut att imorgon är vi arbetslösa.

När ingen tänker på oss så är det inte konstigt att vi gör det själva istället. Jag har aldrig känt ett annat Sverige. Det solidariska Sverige är egentligen mest bara ord kvar av. En lockande tanke. När jag lyssnar på folk som är äldre än mig som levt i något annat blir jag förvånad.
Som det faktum att det tidigare ansetts viktigt att landsbygden har som postsystem och tågtrafik för att det ska finnas som service för medborgarna. Att grundtanken var att detta ska vara tillgängligt för alla istället för fråga sig om det finns tillräckligt mycket folk för att det ska vara ekonomisk att ha en tågstation. Hur hela den marknadsekonomiska tanken har blivit integrerad allt mer i det som ändå anses vara en del i välfärdssamhället. Till den grad att vi som inte har något att jämföra inte ens alltid inser det. Att då reflektera över vad för samhälle vi faktiskt vill ha blir då ännu viktigare. För något annat är möjligt.

Att vara invandrare

När jag flyttade till London så var jag fast besluten att jag inte skulle bo och umgås enbart med andra svenskar, som så många verkar göra, utan att jag ville lära känna britter. Trots det så flyttade jag nu från en lägenhet som jag delade med andra svenskar och en umgängeskrets som till största del bestod av svenskar.

Att komma ny till ett land där man inte vet hur saker och ting fungerar ger nya perspektiv. Det är, åtminstone när man som jag flyttade av lusten att se något nytt, kul, men samtidigt jobbigt. Det finns så mycket som man är van vid att veta hur det går till men istället är man helt vilsen. Som vad det heter när man vill ladda på pengar på kontantkortet till sin mobil. Eller var jag kan köpa ett täcke. Eller vilka rättigheter jag faktiskt har på jobbet. Som när jag hade problem med det första stället som jag jobbade på när de vägrade att betala ut min sista lön och jag ingen hade en aning om vart jag skulle vända mig.

Att umgås med folk från sitt eget land är väldigt bekvämt. Vi är alla mer eller mindre nya och letar nytt umgänge. Britterna har redan sitt umgänge och är inte så intresserade. Vi talar samma språk, och det är skönt att slippa tänka på hur man formulerar sig och kunna diskutera olika ämnen. Dessutom så har vi gemensamma referenspunkter och delar liknande erfarenheter. Det är väldigt skönt att kunna ta en paus från alla kulturkrockarna och befinna sig i sin svenskbubbla. Det är på inget sätt unikt. Den franska tjejen som jag jobbade med bodde och umgicks mest med andra fransmän. I området där jag bodde fanns det ett stort pakistanskt community. Där jag bodde dessförinnan mest vita britter. Före det var det i judiska kvarter. London är självklart inte unikt, samma struktur finns i Sverige också.

Då kommer vi till frågan, är det ett problem?
Förutsatt att vi vill ha ett sammanhållet samhälle så anser jag att svaret är ja. Det behövs att människor möts för att förstå varandras perspektiv och skapa gemensamma förhållningssätt. Men det behövs en aktiv immigration för att det ska fungera. Det behövs mötesplatser. Det behövs att vi bor blandat. Skapa förutsättningarna istället för att ha alla bostadsrätter i ett område och hyresrätterna i ett annat. Men det måste gå åt båda håller, att bli integrerad i ett land krävs att de som bor i landet vill bli integrerade med en.

Att vara normen

Normer märks inte fören du bryter mot dem. Jag tänker på en diskussion om feminism som jag hade med en manlig bekant. Den började med 'Ni feminister hatar ju män' varefter jag hade en lång utläggning om sexism och maktstrukturer. Varpå jag fick svaret att han aldrig märkt av det. 

Och det är klart att han inte hade. Som vit hetro man utgör han normen.

Jag som vit och medelklass i Sverige märker aldrig många av de normerna som finns eftersom att de till stor del är anpassade efter mig. Att tänka på vad jag gör, vad jag säger och vilka normer jag reproducerar är ett steg för att slippa det samhället vi lever i idag. Att vända på rollerna är ett klassiskt, men effektivt, sätt att få upp ögonen för normerna som finns. I filmen Svenne likväl som i den feministiska klassikern Egalias döttrar där rollerna är omvända och samhället är ett matriarkat och männen förtrycks. För plötsligt syns normerna så mycket tydligare.

Fler och fler som jobbar mer och mer

Läste krönikan Vi jobbar skiten ur oss eller får inte jobba alls. Jag sysslar som vanligt mest med retroaktiv mediebevakning, men har inte ni heller läst den innan så gör det.

Jag jobbade mina sista dagar i London i helgen, och har nu framför mig några veckor semester. De senaste månaderna har jag haft en arbetsvecka som snittat runt 50-60 timmar. Nästan 150%. Nu har jag dessutom jobbat inom restaurangbranschen så det är inte så att min spetskompetens gör mig oersättlig.

Krönikan hade flera poänger om hur de som har jobb jobbar allt mer. Antalet övertidstimmar i Sverige ökar samt stressen på jobbet då det blir allt mer att göra. Samtidigt som arbetslösheten är fortsatt hög och många inte får något jobb över huvud taget.

Denna utvecklingen är ett jätteproblem. Framförallt så tycker jag att det är ett stort problem att det i princip inte finns någon kritik mot att vi jobbar mer och mer. Arbetslinjen lyfts fram som det enda rätta och alla riksdagspartierna pratar om vikten att skapa nya jobb.
När man tänker på det. Hur stört är inte det. Vem fan vill skapa mer jobb? Vi sitter så fast i vårt ekorrhjul att vi inte tänker på varför vi jobbar. Målet i samhället borde vara att vi ska jobba så lite som möjligt. De jobb som måste göras borde vi fördela mellan fler så alla kan jobba mindre. Vi har haft enorma tekniska framsteg som har effektiviserat arbetsuppgifter vilket vi skulle kunna utnyttja till att jobba färre timmar.

Att införa en fritidslinje, vilket nämns i krönikan, känns som ett betydligt mer lockande koncept. Det är något vi borde hitta tillbaka till.
För som den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977) sa:
”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

För det har varit ett politiskt mål. Att använda den tekniska utvecklingen och tillväxten för att förkorta arbetsdagen till det att människor skulle kunna jobba några få timmar om dagen för samma levnadsstandard. Det har vi helt glömt bort, istället använder vi den tillväxten för att kunna byta ut våra mobiler varje år. Nej, mindre jobb och mer fritid säger jag.

Såhär på vår flaggas dag

Nationaldagen till ära så passar jag på att konstatera att det finns så mycket att uppskatta med Sverige som jag inte insåg fören jag lämnade landet. Som att vi har bra bostadsstandard - mögel eller fönster som är isolerade med tidningspapper hör inte till vanligheterna. Utbildning är inte bara gratis utan även mer eller mindre likvärdig överallt. Att konsumenträtt existerar - hela grejen med att du kan ändra dig om du köpt något per telefon utan att betala massa i straffavgift för brutet kontrakt. Tillskillnad mot England där du knappt kan leva på en heltidslön som servitris/butikspersonal så är både lönerna och arbetsvillkoren bättre. Jag kan vara stolt över att vi i Sverige har haft en arbetarrörelse som kämpat för allt som vi idag tar för självklart. Nu får vi bara se till att upprätthålla vad som är bra och göra resten bättre.

Lite Margaret Thatcher och dagisplatser

Margaret Thatcher dog och jag fick veta det genom facebook. En del av mig kan tycka att det hade varit mer logiskt att jag läste det i Metron eller London Evening Standard påväg till eller från jobbet. Men det är väl så det går när jag sitter och stickar istället. Känns för det mesta som en betydligt bättre användning av tiden.

Att vara pank är något av normaltillståndet här i London. Lönerna är låga men boende och kollektivtrafiken dyrt. Det funkar ändå för mig, men jag är glad över att jag har ett jobb där jag kan äta lunch på jobbet och får dricks då det är lite av en räddning emellanåt.
Men i långa loppet är det svårt. Jag pratade med en dansk kvinna på jobbet som var inne för att köpa en kaffe. Hon och hennes man hade nyligen fått barn och planerade nu att lämna London där de hade bott i 10 år. Dagisplats här kostar mycket, så det är mer eller mindre plus minus noll på om båda jobbar och betala för barnomsorg eller om en av dem stannar hemma med barnen och de lever på en lön istället. Lösningen får bli en flytt till Köpenhamn. Kanske Finland i framtiden, då hennes make var finsk. Skolsystemet är bättre där.

Det kan få mig att vara tacksam över att svensk. Att vi har ett välfärdssystem. Stolt över att folk har kämpat för det vi tar för givet. Att vi har barnomsorg så inte, främst kvinnor, behöver stanna hemma med barnen. Att vi har reglerade hyror (Att jag och min roomie betalar ca 8000 svenska kronor i månaden för att hyra ett rum i en lägenhet vi delar med fyra andra känns helt normalt här, men är minst sagt insane vid närmare eftertanke). Att universitetet inte kostar.
Att vi betalar högre skatt i Skandinavien är så jävla värt. Vi får så mycket mer ut av det.

Det som är vackert här i världen är motståndet

Tittade på V för Vendetta. Nästan exakt ett år sedan förra gången. Älskar den filmen. Fick mig att tänka på en av mina favoritdikter. Är osäker på vem som skrivit den, men den var med i filmen Terrorister som handlar om göteborgskravallerna. Fastnade så starkt för den att jag var tvungen att skriva ner den första gången jag hörde den.

Det som är otäckt här i världen
är förtrycket och orättvisan.
Då människor skadar människor,
djur
och natur.

Det som är vackert här i världen
är motståndet.
Då människor säger
"nu får det fan vara nog"
och agerar.

Det som är tragiskt här i världen
är alla som kan göra något men som inget gör.
De som intalar sig själva
att de inte har tid,
att de inte har ork
och att det inte är deras problem.
De som hellre ser på tv...

Förtrycket och orättvisan
finns överallt omkring oss.
Men även motståndet.
För det finns människor
som vet att om man kämpar
kan man förlora.
Men om man inte kämpar
har man redan förlorat.

Utbildningssystemet

Sveriges skolsystem är en av de grejerna som får mig att känna mig tacksam och stolt över att vara svensk. Det var något som jag tänkte på när jag var utbytesstudent i Australien, likväl som här. Här i London jobbar jag med telefonförsäljning på ett företag som sysslar med extra-undervisning för barn. Föräldrarna betalar oss och deras barn kommer till våra lektioner 3 timmar varje vecka och pluggar kärnämnena engelska, matte och naturvetenskap.

I England, och speciellt i London, så är det otroligt stor statusskillnad på skolorna. Så det räcker inte att ungen har högsta betyg i alla ämnen, barnet ska dessutom gå på rätt skola. För att komma in på bra skolor måste barnen göra diverse prov under hela sin utbildning. Bland de viktigare är 11+ exam, där 10 åringar gör ett prov i engelska, matte och logik. De med högst betyg kommer in på en bra Gramma school. Vilket de behöver för att komma in på ett bra college och sen ett bra universitet. För, till skillnad mot sverige där utbildningen är det viktiga och alla universitet är mer eller mindre likvärdiga så är det här stor skillnad på vilket universitet du gått på.

Följden blir att barn från familjer där utbildning är viktigt blir pushade från de är 5-6 år gamla att ligga i topp genom att gå på extra undervisning och plugga i timmar varje dag. Med företaget som jag jobbar på så betalar föräldrarna £47 per vecka, ca 500 kr. Så barnen i familjer med gott om pengar kan vara bra i skolan. 

Tanken om att alla ska ha samma chans oberoende av bakgrund lyser med sin frånvaro. Att barnen ska få inflytande och en jämlik skola är också långt borta, som lärare ska barnen tilltala dig med efternamn - med logiken att om låter du dem säga ditt förnamn kommer de tappa all respekt för dig. Samt frånvaro av inställningen att barn ska få vara barn, ha tid att leka och att utbildning inte nödvändigtvis är nyckel till lycka i livet.