måla måla [scenografi] varje fredag, och så varje

Hänger på scenografiavdelningen på en teater här i Gent nu under juni. Har varit taggad på praktiken där, speciellt efter ha läst två kurser i scenografi under våren. Under tiden jag är där så kommer vi jobba med samma produktion, och jag fascineras över mängden arbete som läggs ner av en ganska stor personalstyrka. Omg så mycket folk när alla andra delar av produktionen räknas in för sammanlagt 10-15 föreställningar. 

   Under veckan så har jag ägnat mig åt att måla 180 slipers, trädelarna för järnvägen, som ska löpa igenom hela den långa industribyggnaden som fungerar som scen. Patinera med olika färger lager på lager tills det inte längre går att se att de var ljus plankor för bara några dagar sen. Så skönt att få göra något riktigt i verklig storlek efter en vår med modeller och ritningar av projekt som aldrig kommer längre än så. Fri tillgång på kaffe på det and I'm in.

think think think threshold

Färdig med min andra ontwerp atelier aka design studio. Har haft två olika denna terminen - en som heter Skin med fokus på det tekniska och material, därav alla rep och knutar, och så denna. Think, där fokuset ligger på det konceptuella utforskande av gränsen mellan offentligt och privat. Har varit många spårade idéer på min egen vinkel med vad vi kommunicerar genom fasaden, från den med projicering av ens spotifyspellista på hela väggen via andra till detta som de slutade med. Ett flexibelt hus där det går att dra upp och ner väggar, fälla fram och veckla undan sittplatser för att efter behov kunna förändra samma plats. Från en offentlig sittplats till de boendes uteplats. Samt tremiljoner andra småsaker som framförallt handlar om att det ska gå att utifrån kunna se vad som sysslas med där inne, och delar av huset som kan röra sig och puttas ut så storleken kan förändras efter behov. Presentation på fredag men allt material inlämnat med deadline idag. Nu hoppas jag på det bästa.

Slutspurtar

Har slutspurt i skolan just nu. Definitivt en klar nackdel med att läsa flera kurser parallellt, alla slutar samtidigt med massa jobb. I torsdags hade jag två presentationer, och i nästa vecka två till. Balanserar modellbygge med skriva antropologisk analys och planritande. Tiden har gått så fruktansvärt fort och nu när jag har vant mig vid att vara här och börjat trivas på riktigt så är det snart dags att lämna. Riktigt dags är det inte än, ska hinna med tre veckors praktik också innan skolan slutar på riktigt men med tanke på hur snabbt senaste månaden har gått så känns en månad till som väldigt kort.

En vägg av knutar

Innan påsken så knöt jag en affischvägg. Knyta en vägg, låter orimligt tycker du. Lite svarar jag. Dessutom så knyter man fast affischerna. Fodras förstås att man är okej med att göra hål i dem för att det ska funka.

Är en 1:1 detalj av ett av mina projekt, men tänker att den ska få komma till användning i framtiden. Förutom många knutar, tejpade repändar som fick alla att tro att jag gjorde den av skosnören så fick jag dessutom tillfälle att experimentera med dip-dye. Fick feeling och ville dip-dyea allt jag äger. 

 

Så var det redan maj

Nedräkningen har börjat på riktigt. Har tre veckor kvar tills mina finals. Sen tre veckors praktik på det. Sen är det bye bye Belgien. 
Är något splittrad över de fem olika projekten jag ska ro i land i olika kurser till dess. Men ger mig utlopp för min förkärlek till att skriva listor och planera. Under eftermiddagen var planen att bygga modell av mitt projekt som är ett infocenter till en festival. I mitt huvud är allt väldigt klart, men tyvärr kan inte min lärare läsa tankar så ska bygga en modell som är över en halvmeter x halvmeter av industribyggnaden där det är och med sytråd göra det nätverk av rep mitt projekt består av. Men sen kommer ett regnväder och förstörde för mina planer att gå att köpa kartong nu på eftermiddagen för att bygga. Nu dricker jag kaffe istället.

Mitt köksgolv blir ett slagfält täckt av suddiskrufs

Om jag förra terminen tänkte att jag brukade jobba oergonomiskt så är det inget mot hur det blir när jag istället breder ut mig över mitt köksgolv och sitter dubbelvikt och ritar. Ägnade eftermiddagen åt mitt ena Design Studio projekt, det som handlar om gränslandet mellan offentligt och privat. Är just nu mest inne på att göra ett hus med en fasad som när man är hemma projiceras på som en stor skärm. Och visar var man lyssnar på på spotify. Eller ens startsida på twitter. Info vi frikostigt delar med oss av på nätet till vänner och främlingar, men som våra grannar inte har en aning om. Får se var detta slutar, är egentligen meningen att det ska bli inredning av det hela.

Makramé och makradu

Ägnade min söndag åt att knyta knutar efter workshopen jag hade i fredags. Hade ett halleluja moment över att lära mig en ny teknik baserad på garn/textilie. Makramé har jag förvisso hört om tidigare och insåg såhär i efterhand att jag sysslade med det på mellanstadiet när vänskapsarmband var poppis, men insikten att jag kan använda det till större saker kom efter en timmes genomgång på flamländska. Älskar stickat och virkat när det är off scale och oversized så de arkitektoniska möjligheterna känns oändliga med att knyta knutar. Ska bara förstå var jag köper rep i detta landet.

 

Lite tutorial finns här om nån är sugen. 

bo på en arkitekthögskola

Har nu börjat tre av mina totalt sex kurser för denna terminen. I min ena design-studio kurs ska vi jobba med gränsen mellan offentligt och privat, men fokus på vad det är to dwell (typ leva/bo). Känns igen från vad jag har sysslat med hela hösten, men med ny vinkel. Vad kan då passa bättre som exempel på vad det innebär att dwella än livet på UMA. Funderar dock på att göra en uppdaterad variant och stoppa in några som dansar/ser på film/dricker öl/klipper håret och annat folk gör. Med risk för stor kulturkrock mot här på LUCA där folk går på lektioner, kanske fikar och se går hem.

Ny stad ny skola aka Sol, regn, hagel, sol, snö, sol.

Har landat rent fysiskt och förhoppningsvis även snart mental i Gent. Kommit över värsta dosen av min lost-in-space-vad-gör-jag-här-egentligen känsla som jag brukar få när jag flyttat. Tycker att jag borde vant mig då detta är femte gången jag packar ihop mitt liv i en resväska och flyttar till en ny stad, men icke. Varit på intro på min nya skola under eftermiddagen. Det hela är väldigt förvirrat, men LUCA heter den, hör dock till KU Leuven som är stort universitet med campus i flera städer i Belgien medan LUCA är konstskolan i Gent. Men vad kan en förvänta sig av ett land som inte kunde bestämma sig för regering på ett halvår. Håller till främst i en gammal klosterbyggnad, så klart annorlunda mot det nybyggda hemma på UMA. Lite gryniga mobilbilder kan jag dessutom dela med mig av.

Sommarlov tillslut

Inser att det nog inte framgått men under våren har jag i skolan jobbat med ett projekt där vi skapar ett dance space.  Lagom flummigt formulerat - en plats för dans. Märkligt att jag inte skrivit om det, då det upptagit större delen av min vakna tid. De flesta har gjort träningslokaler, scener eller liknande. Mitt däremot slutade som en  meditationsplats i kombination med rondell för cykel och gångtrafik. Utgick från sufidans som dansas av sufisterna och är en typ av islams mysticism. Väldigt intressant. Så efter att ha läst en hel del, gjutit gipsformer av rödkål, sytt en modell och min lärare skämtade om att jag kanske skulle sticka en också så virkade jag och droppade i gips. Men i måndags hade jag min presentation och nu är portfolion är inlämnad och allt klart. Nu har jag äntligen tid att njuta av alla vackra sommarnätter då det aldrig mörknar.

Not really there yet

Not really there yet är applicerbart både på skissen och på våren. För att sitta ut och skissa i över en timme innebar vad som vanligtvis kallas stelfrusna fingrar.

Dansaren is in town

Ägnar mina dagar åt diverse workshops vi har i skolan. Utforskar akustik ena veckan, har skissteknik nästa och så lite ljusstudier på det. Lite lätt lost in space.

Hamburg och vidare!

Första terminen avklarad och portfolion inlämnad. Värt att fira att det inte blev en svart låda fylld med bubbelplast för att representera att denna termin har jag lärt mig att arkitekter klär sig i svart och att jag lever i en bubbla på skolan. Numera 1/10 arkitekt som någon sa. I student skrivande sitter jag på min säng och inser att jag verkligen borde lägga ifrån mig datorn och packa för om en timme lämnar jag detta snölandskap för att åka till Hamburg för Arkitektstudenternas årsmöte.

Urban sprawl som största hotet mot vår planet?

Att villa vovve volvo är normen är hur vi ska leva är ett problem. Kanske inte vovven så mycket som förutsättningarna för att alla ska kunna ha villa. Att ha tomt efter tomt med ett enfamiljshus mitt på varje är ett oerhört ineffektivt sätt att använda markyta. Villaförorterna brer ut sig och volvon behövs för att ta sig till jobbet/skolan/affären/gymmet.  Även om det inte är fullt så svartvitt som filmen antyder så skapas ett bilberoende och koldioxidutsläppen ökar som följd. Istället för att bygga tätare och planera för att folk ska kunna gå dit de ska istället.

Vi presenterar stolt: UMAN Magazine

Igår var det release för nya numret av UMAN med skumpa och skumtomtar. Jag sitter med i redaktionen bestående av studenter på Umeå Arkitekthögskola som gör tidningen och har under hösten har vi utöver allt annat som ska hinnas med fått ihop en tidning.

Temat för tidningen är 2015. I Umeå så är det väldigt mycket prat om 2014 då vi är Kulturhuvudstad och vad som händer därefter diskuteras sällan. När jag flyttade upp till Umeå så möttes jag av stad fylld av missnöje inför vad som pågår. Det byggs ett nytt kulturhus, Kulturväven, dit de mesta pengarna går och många av de existerande verksamheterna i form av friteatrar och musikscener kommer läggas ner för att finansiera detta. Biblioteket kommer flytta från sina nuvarande större, centralare lokaler till mindre i det nya kulturhuset. Att kulturhuset dessutom är kombinerat med ett stort hotell bidrar inte till att folk frågar sig för vem allt detta görs. För inte är det för umeåbornas skull. Så om det och annat som vi tycker är viktigt, som vad hållbart byggande är och vad vi skulle kunna göra åt bostadsbristen blandat med en hel del satir handlar vår skoltidning om.

Så, nästan slut på skamlös reklam. Tidningen finns att läsa online på på hemsida uman-mag.com och går även att beställa därifrån. Just nu är det fortfarande lite oklart med olika återförsäljare men den kommer gå att ta tag på från lite olika ställen runt om i landet.

Saker jag är dålig på: Vila

För alla som har funderat på potentiella effekter av detta med att cykla utan hjälm när det är isigt ute så kan jag berätta att hjärnskakning är en av dem. Jag börjar förstå varför dubbdäck på cyklar är standard här.

Eftersom att allt som är ansträngande för hjärnan gör mig trött så har jag ägnat en hel del tid åt att ligga på soffan och titta i taket. (Förutom igår då jag gick till skolan i alla fall, vilket jag fick betala för. Filmredigering är inte att rekommendera när man bör undvika att titta på skärmar.) Men något som jag faktiskt kan göra är att lyssna på poddar. Delvis på temat arkitektur, två tips är:

Staden som ges ut av Sveriges arkitekter där de åker runt till olika städer och pratar om dem. Vad som påverkat stadens framväxt, vilka människor som lever där och vad som pågår.

Fasad som sändes i P1 under sommaren och tar upp olika aspekter i olika avsnitt. Ett handlade om vilka gemensamma rum som byggs och vilka normer det finns kring individuellt och kollektivt boende samt vilka alternativ som existerar. Ett annat avsnitt fokuserade på färgen vit och varför så mycket målas vitt. 

Förutom de arkitekturrelaterade poddarna så har jag nyligen börjat lyssna på:

Karin & Sara som får mig att ligga och skratta för mig själv. På ett helt icke-psykopatsätt.

Om ett foto aldrig ljuger, vad är då sanningen?

Nya insikter om fotografi har min vecka varit fylld av. I skolan har vi en fotoworkshop med en arkitekturfotograf från Barcelona som pratat om olika sätt att fotografera byggnader. Förutom rent tekniskt så handlade det framförallt är om att fotografi inte handlar om att dokumentera så mycket som det handlar om att göra sin tolkning av verkligheten. Hade bland annat en rolig övning som handlade om att fotografera ett rum utan perspektiv för att beskriva det så objektivt som möjligt. För en bild utan perspektiv är mer lik hur man ritar en sektion än vad bilden blir om man bara knäpper ett kort. Det blev många bilder rakt framifrån av väggen i skolans kök att photoshopa ihop. Ingen finredigering här inte.

Att överleva en klassresa

Tillskillnad mot vad man kan tro är inte handduk* det enskilt viktigaste att ta med för att överleva en klassresa. Hemligheten är nöd-choklad.

Det är oumbärligt när blodsockret sjunker och man står och studerar operahusets tak medan ens lärare pratar om problemen med att de stora kostnaderna för att driva den har lett till att flera småteatrar lagts ner och man själv mest undrar vad som hände med att vi skulle haft lunch för en halvtimme sen.

När dagen ägnas åt att hoppa in och ur en buss och där emellan gå in i byggnader och sätta sig och skissa och man har tagit med sig lunch bestående av mackor med jordnötssmör och en person i en klass är väldigt allergisk mot jordnötter och man således måste äta ute i snålblåsten.

Även när man tar metron ut till Ørestad, passerar Bella Centre och får lite dåliga vibbar från klimattoppmötet COP15, funderar över det smått surrealistiska i att bygga upp ett helt område i ingentingen med spexiga byggnader och stort shoppingcenter men när det väl är dags för lunch så råkar man befinna sig allra längst ut där den enda existerande restaurangen erbjuder mat från 200 ddk.

* En handduk, står det, är utan all konkurrens det mest användbara föremål den instelläre liftaren kan ha med sig. Å ena sidan har den stort praktiskt värde – man kan svepa den om sig när man reser över Jaglan Betas kalla månar, man kan ha den under sig när man ligger i marmorsanden i Santraginus V:s soldränkta stränder och inandas de mättade ångorna från havet, man kan dra den över sig när man sover en natt under de röda stjärnor som lyser så starkt över Kakrafoons ökenland, använda den som segel på en liten flotte nedför den väldiga, långsamma floden Moth, doppa den i vatten och använda den som tillhygge i slagsmål, svepa den runt huvudet för att skydda sig mot giftiga gaser eller mot en blick från den Dreglande Dånfinken på Traal (ett osannolikt enfaldigt djur; det tror nämligen att om du inte kan se det, kan inte det se dig – ett verkligt dumt djur alltså, men mycket mycket glupskt), man kan vinka med sin handduk som nödsignal och slutligen torka sig med den om den fortfarande är tillräckligt ren.

Å andra sidan, och det är än viktigare, kan en handduk ha ett oskattbart psykologiskt värde. Om till exempel en kloss (kloss = fastboende; icke-liftare) upptäcker att en liftare har en egen handduk tror han av någon anledning automatiskt att liftaren också innehar tandborste, tvättlapp, tvål, en burk med skorpor, fältflaska, karta och kompass, snören, myggspray, regnkläder, rymddräkt, etc, etc. Det blir då så mycket lättare för klossen att låna liftaren någon av dessa eller ett dussin andra artiklar som han händelsevis råkat ”förlora”? Klossen kommer att tro att en man som kan lifta kors och tvärs genom galaxen, leva som fåglarna på marken, kämpa mot dåliga odds och ta sig fram, men ändå vet var han har sin handduk, en sådan man är någonting att räkna med.

Invisible cities

Det har blivit många kvällar på skolan, likt oftast, senaste veckan. Vi håller på att jobba på ett nytt projekt där vi utgått ifrån en text om en stad från Invisible cities av Calvina Italo. Den boken är definitivt ett tips att ta en titt på, texterna är poetiska och den är mysig att läsa. Tur är det dock att jag inte är ensammen om att snöa in på projektet, en annan grupp i min klass ska göra en konstruktion av papper och behöver vika ca 10 000 papper.
I min grupp så har vi jobbat med en stad som heter Zenobia som jag blir lite kär i och vill flytta in i. Efter att ha byggt upp en modell av staden med dess atmosfär som utgångspunkt i skala 1:30 så har vi ägnat de senaste dagarna åt att bygga och testa lösningar som kan funka i full skala när det inte går att använda limpistol för att få ihop allt. Många olika fogar för rundstav kontra reglar, rep kontra pluggar samt virkning med gigantiska virknålar har det blivit.

"Now I shall tell of the city of Zenobia, which is wonderful in this fashion: though set on dry terrain it stands on high pilings, and the houses are of bamboo and zinc, many platforms and balconies placed on stilts at various heights, crossing one another, linked by ladders and hanging sidewalks, surmounted by cone- roofed belvederes, barrels storing water, weather-vanes, jutting pulleys, and fish poles, and cranes.
No one remembers what need or command or desire drove Zenobia's founders to give their city this form, and so there is no telling whether it was satisfied by the city as we see it today, which has perhaps grown through successive superimpositions from the first, now undecipherable plan. But what is certain is that if you ask an inhabitant of Zenobia to describe his vision of a happy life, it is always a city like Zenobia that he imagines, with its pilings and its suspended stairways, a Zenobia perhaps quite different, a-flutter with banners and ribbons, but always derived by combining elements of that first model.
This said, it is pointless trying to decide whether Zenobia is to be classified among happy cities or among the unhappy. It makes no sense to divide cities into these two species, but rather into another two: those that through the years and the changes continue to give their form to desires, and those in which desires either erase the city or are erased by it."

Arkitektur som politik

Jag har nyligen gått med i skoltidningen och precis som Arkitekthögskolan så är vår tidning ny och fortfarande i begrepp att definiera sig själv. Varför finns vi och vad vill vi med tidningen UMAN.
Själv så inser jag hur mycket jag har kvar att lära mig och hur många reflektioner som jag inte gjort än. Om hur arkitektur, liksom allt, är politik. Hur det byggda omkring oss påverkar våra liv. Men även om hur diskussionen om arkitektur ser ut i Sverige idag och vad de existerande arkitekturmagasinen fokuserar på för typ av arkitektur. Samt vem de skrivs för. Jag pratade med några av utbytesstudenterna som gör sin master här vilket var väldigt inspirerande. Flera har valt att plugga i Umeå för att det är en av de få arkitekturutbildningarna i Europa som har en ifrågasättande inställning till arkitektur och där målet inte är att gå en utbildning, börja jobba på ett flashigt kontor och sen bygga ett stort och spexigt projekt. Utan att det är en skola som vill något mer och där, hur smörigt det än kan låta, arkitektur är ett konkret sätt att göra världen bättre.