Att vara invandrare

När jag flyttade till London så var jag fast besluten att jag inte skulle bo och umgås enbart med andra svenskar, som så många verkar göra, utan att jag ville lära känna britter. Trots det så flyttade jag nu från en lägenhet som jag delade med andra svenskar och en umgängeskrets som till största del bestod av svenskar.

Att komma ny till ett land där man inte vet hur saker och ting fungerar ger nya perspektiv. Det är, åtminstone när man som jag flyttade av lusten att se något nytt, kul, men samtidigt jobbigt. Det finns så mycket som man är van vid att veta hur det går till men istället är man helt vilsen. Som vad det heter när man vill ladda på pengar på kontantkortet till sin mobil. Eller var jag kan köpa ett täcke. Eller vilka rättigheter jag faktiskt har på jobbet. Som när jag hade problem med det första stället som jag jobbade på när de vägrade att betala ut min sista lön och jag ingen hade en aning om vart jag skulle vända mig.

Att umgås med folk från sitt eget land är väldigt bekvämt. Vi är alla mer eller mindre nya och letar nytt umgänge. Britterna har redan sitt umgänge och är inte så intresserade. Vi talar samma språk, och det är skönt att slippa tänka på hur man formulerar sig och kunna diskutera olika ämnen. Dessutom så har vi gemensamma referenspunkter och delar liknande erfarenheter. Det är väldigt skönt att kunna ta en paus från alla kulturkrockarna och befinna sig i sin svenskbubbla. Det är på inget sätt unikt. Den franska tjejen som jag jobbade med bodde och umgicks mest med andra fransmän. I området där jag bodde fanns det ett stort pakistanskt community. Där jag bodde dessförinnan mest vita britter. Före det var det i judiska kvarter. London är självklart inte unikt, samma struktur finns i Sverige också.

Då kommer vi till frågan, är det ett problem?
Förutsatt att vi vill ha ett sammanhållet samhälle så anser jag att svaret är ja. Det behövs att människor möts för att förstå varandras perspektiv och skapa gemensamma förhållningssätt. Men det behövs en aktiv immigration för att det ska fungera. Det behövs mötesplatser. Det behövs att vi bor blandat. Skapa förutsättningarna istället för att ha alla bostadsrätter i ett område och hyresrätterna i ett annat. Men det måste gå åt båda håller, att bli integrerad i ett land krävs att de som bor i landet vill bli integrerade med en.

Random saker jag kommer sakna med London

 1. Att britter har så pass smaklös klädstil. Det är så fruktansvärt befriande att folk kan klä sig hur som helst utan att det är något konstigt med det. Framförallt så är det bekvämt när man går hemma och slappar i linne och leggins och ska gå till affären; Inget behov av att sätta på sig något mer för att ingen kommer bry sig eftersom att leggins utan något över är standard.

2. Att jag bor i ett område med stort Pakistanskt community och nu under Ramadan så är det så härligt att det så bra stämning ute på kvällen.

3. Att majonnäs är standarden till pommes. Är nog den ultimata kombin. Speciellt med den brittiska majonnäsen som förmodligen inte innehåller så mycket ägg för det är mer som en vit sås än majonnäs. 

4. Att handla i grönsaksaffären där jag bor. Den är fylld av stora trälårar med vattenmeloner och man trängs med andra i smala gångar mellan staplade lådor med avokado. Vet inte vad hälften av grönsakerna är för något och köper tre mangos för £1.

Brighton dåråå

Fick finbesök från Sverige som kan Brighton väldigt bra. Eftersom att det är en stad som var totalt okänd för mig så fordrades det en dagsutflykt. En fördel med att England är ett så pass litet land, geografiskt sett. 52 minuter med tåg. Kom ut från stationen och möttes av havet och ett klocktorn som var en del i ett textilt konstprojekt.

 

Lyssnade på vågorna som slog in mot stranden och kände hur mycket jag saknade att bo vid havet. Fascinerades över fenomenet att bygga en nöjespark på en pir. 

 

 Lärde mig skillnaden mellan afternoon tea och cream tea. Där Cream tea är den syd-brittiska och den bästa varianten med enbart scones med sylt och clotted cream (vilket inte är samma sak som vispgrädde - lite av ett mellanting men nästan mer likt smör av de två). Afternoon tea däremot inkluderar även små sandwiches och bakverk med tvivelaktig smak.

 

Växthus i kubik

Tog overgrounden ut till Kew Gardens. Grät lite inombords över att jag inte tog med min bra kamera, men lite bilder blev det. Promenerade runt och tittade förutom på viktorianska växthus på gigantiska näckrosor, blommande magnolior samt mindre skogar av bambu.

Vårens relativa tillstånd

Om jag utgår från ett index baserat på Skåne så låg våren en månad efter med min geografiska placering förra året. I år är det istället tvärt om, för här ligger våren en månad före. Who sa lövsprickning? I april.

Han hoppades att våren skulle bli lång, så han fick behålla förväntan så länge som möjligt

Njuter av våren som tillslut har kommit till London. Blommande körsbärsträd och folk i t-shirt på uteserveringarna. Utnyttjar min lediga tid till att fylla på D-vitamin förråden och promenerar runt och upptäcker nya saker - som en butik som bara säljer paraplyer. Fönsterrutorna var lite för välputsade för att bilden skulle bli bra, men så kan det gå.

Lite Margaret Thatcher och dagisplatser

Margaret Thatcher dog och jag fick veta det genom facebook. En del av mig kan tycka att det hade varit mer logiskt att jag läste det i Metron eller London Evening Standard påväg till eller från jobbet. Men det är väl så det går när jag sitter och stickar istället. Känns för det mesta som en betydligt bättre användning av tiden.

Att vara pank är något av normaltillståndet här i London. Lönerna är låga men boende och kollektivtrafiken dyrt. Det funkar ändå för mig, men jag är glad över att jag har ett jobb där jag kan äta lunch på jobbet och får dricks då det är lite av en räddning emellanåt.
Men i långa loppet är det svårt. Jag pratade med en dansk kvinna på jobbet som var inne för att köpa en kaffe. Hon och hennes man hade nyligen fått barn och planerade nu att lämna London där de hade bott i 10 år. Dagisplats här kostar mycket, så det är mer eller mindre plus minus noll på om båda jobbar och betala för barnomsorg eller om en av dem stannar hemma med barnen och de lever på en lön istället. Lösningen får bli en flytt till Köpenhamn. Kanske Finland i framtiden, då hennes make var finsk. Skolsystemet är bättre där.

Det kan få mig att vara tacksam över att svensk. Att vi har ett välfärdssystem. Stolt över att folk har kämpat för det vi tar för givet. Att vi har barnomsorg så inte, främst kvinnor, behöver stanna hemma med barnen. Att vi har reglerade hyror (Att jag och min roomie betalar ca 8000 svenska kronor i månaden för att hyra ett rum i en lägenhet vi delar med fyra andra känns helt normalt här, men är minst sagt insane vid närmare eftertanke). Att universitetet inte kostar.
Att vi betalar högre skatt i Skandinavien är så jävla värt. Vi får så mycket mer ut av det.

Och så för de dålighetsliv, upplyste Joxaren. Dålighetsliv? sa Mumintrollet och blev intresserad. Hur då?

Jobbar konstant och har Sverigebesök. Eller rättare sagt Norgebesök. Våren har någon satt på hold, den började lovande men sen stannade det av och blev kallt.

Nytt kapitel

Ju mer desto bättre, kan jag tycka. Så tar allt samtidigt. Sa upp mig från jobbet jag avskydde, hittade ett nytt. Ett av det slaget där man får med sig muffinsar hem som är över vid stängningsdags. Jag och min roomie har även sagt upp våran bostad, och i slutet av veckan flyttar jag in i en ny houseshare. Tack och lov är det bara två tunnelbanestationer bort, så att flytta mina prylar blir hyfsat smidigt. Ska få hjälp av en av mina nya flatmates så med lite tur får vi med allt i en vända.

Systeryster på visit

Syster på londonbesök. Njuter av allt som är fint. Äter afternoon tea. Tittar på konst, hus och människor. Promenerar runt i solskenet och hälsar på ekorrarna i Hyde Park. Besöker en marknad och äter indisk mat. Mer marknader och prövar solglasögon. Dricker öl och går på pianobar. Tittar på en snubbe som har ett gatuuppträdande där han ska få sin plastguldfisk att hoppa genom en ring.

Det är de små sakerna som gör skillnaden

England är på många sätt likt Sverige. Tacksamt då kulturkrocken inte blir lika stor. Men samtidigt är det skillnad på många saker. Som att man ber om ursäkt när man går in i någon eller råkar knuffa någon i tunnelbanan. Att kaffet är nästan odrickbart (om någon kommer och hälsar på så är ett paket Skånerost från Zoegas ständigt på min önskelista) och därför är te att föredra. Men eftersom britterna dricker så mycket te, snittet ligger tydligen på tre koppar per person per dag, så har de effektiviserat detta med tepåsarna. Vikta påsar med ett snöre så de är lätta att plocka upp? Trams tänker britterna, less is more.

Hampstead Heath

Hampstead Heath är ett stor grönområde hyfsat centralt i London. Jag har hört från flera håll att det är klart värt ett besök så denna vårdag tog jag tag i det. Utrustad med jeansjacka, numera leriga kängor och skissblock begav jag mig iväg. Tittade på knotiga träd, hundar som sprang omkring och engelsmän i oljerock. Klart värt ett besök om man befinner sig i London en längre tid och längtar efter att se lite natur.

Att bo i NW

Strax innan jag flyttade till London fick jag boken NW av Zadie Smith av min pappa. Jag läste den. Gillade den. Men förstod den inte riktigt. Jag var inte helt klar med den när jag flyttade hit så den fick följa med i resväskan. Eftersom att mitt bibliotek här är synnerligen begränsat så började jag läsa om boken efter att nu har bott här ett tag. Tack och lov för det. Plötsligt är det så mycket som jag förstår som jag inte kopplade innan. 

I boken följer man fyra olika personer som växer upp i samma stadsdel i London och deras liv och försök att hitta ett liv utanför stadsdelen de växte upp. Barndom, tonår och vuxenliv. Men mer är något annat är det en historia om staden.
Att läsa om den fick mig att inse hur mycket jag har lärt mig om staden jag bor i. NW syftar på postkoden för Nord västra London, vilket är samma del av staden som jag själv bor i. Så plötsligt när de refererar till platser, gator och tunnelbanestationer så vet jag vad de menar. Jag börjar förstå företeelser, inställningar och referenspunkter.

Ska ta tag i att läsa Zadie Smiths mer kända bok White Teeth. Den ska tydligen handla om tre olika familjer i London och man följer dem och alla deras kultur och generationsklyftor. För flera år sedan läste jag några böcker som till stor del handlade om hur det var att växa upp i England som invandrare och/eller muslim. Om tvångsäktenskap, rasism och vänner. Jag inser nu att jag börjar förstå dessa personerna på ett annat sätt. Som några av brudarna på mitt jobb, muslimer vars familjer invandrat från Pakistan/Indien/Bangladesh. När de berättar historier om sina vänner och diskuterar relationer så är huruvida det var love-marriage eller arrangerat äktenskap något som behöver nämnas. Utan någon större värdering, utan mest konstaterande. Som uppvuxen i Sverige med synen där arrangerade äktenskap ligger i samma kategori som krig, svält och barnarbete så är det väldigt märkligt att höra någon prata om det som något okontroversiellt.

3 månader och 1 dag

Idag är det tre månader och en dag sedan jag flyttade till London. Ett kvarts år. Vet inte om jag tycker att det känns längre eller kortare. På många sätt känns det längre för det har varit väldigt intensivt och mycket som har hänt. Samtidigt så är jag fortfarande på stadiet av att jag borde skaffa ett vardagsliv och få en stabil ekonomi. Passar på att funderar lite på vad jag egentligen vill göra. Vad vill jag med London egentligen och hur länge vill jag vara här. Har ju numera checkat av punkterna Bo utomlands samt Bo i en storstad från min Att-göra-lista. Känns dock inte som att jag är klar med London för det. Även om Skåne och Sverige lockar med andra planer.

Mer närliggande är frågan hur jag ska göra med mitt jobb och när jag ska säga upp mig från jobbet. Vi planerar att säga upp vårt boende, jag och min roomie. Hitta något billigare. Vet dock inte om jag har lust att hamna tillbaka på ruta ett igen. Samtidigt utan varken jobb eller boende. Så har ett inre bråk mellan mitt rationella och mitt emotionella jag.

Som vanligt så lyckas skylten med Service Information på tunnelbanestationen med Thought of the day pricka rätt på mina dagsfunderingar med The greatest gifts you can give your children are the roots of responsibility and the wings of freedom. Allt som saknas är ett soundtrack för att det ska kännas som att jag är med i en film.

Mängden småkakor når otroliga nivåer

Mängden småkakor som jag trycker i mig på daglig basis är skrämmande hög. Men te och småkakor. En sådan lysande kombi. Dessutom så otroligt billigt, när jag är i mataffären så känns det nästan dumt att inte köpa ett paket. Ginger crackers - 40 pence. Digestive med choklad - 80 pence. Sainsburys Choc Chip Cookies - 40 pence. Knappast speciell nyttiga. Till skillnad mot Sverige där palmolja anses dålig och absolut inte ska finnas i något man äter så står det här stort på förpackningarna att palmoljan som används är förnyelsebar. När det är det mest positiva kan man undra vad det egentliga priset för den billiga maten är.

Och vi svenskar tycker att vi är så hardcore

Att som svensk ironisera lite över det knäppa i att vi sitter på uteserveringar i februari insvepta i filtar och med värmare och sen förklara det med att vi är skandinaver känns inte helt avlägset. Insåg att detta är ytterligare en av alla dessa företeelser där vår självbild inte stämmer med verkligheten. Även om det är ganska glest på puben mitt emot oss när jag tog bilden så har det varit fullsatt där hela helgen. Inte bara för att någon gick ut och drack ett glas och rökte en cigg, men gäng med folk som hängt där hela kvällen. Ja. Bland borde under markisen alltså. De andra var översnöade. 

 

Lite som 1984

Att befinna mig i Londons tunnelbana ger inte helt sällan vibbar av 1984. Hur människor förflyttas som boskap från punkt till punkt. Rösten ur högtalaren som upplyser oss om att "There is currently a good service operating on all London Underground lines" samtidigt som man rusar upp och ner för trappor eller går i långa gångar på dålig planerade stationer. Övervakningskamerorna som följer ens steg överallt. Samt oförklarliga mysterier här och där, som att det plötsligt kan vara blåsigt mitt i en gång.

Vattnet i kranen

Jag har funderat över detta med att många här i London köper vatten på flaska. Syftar då inte på halvlitersflaskorna som folk köper när de skyndar förbi utan att människor släpar hem flerliters flaskor från mataffären. Har inte riktigt fattat varför eftersom att jag har fått veta att kranvattnet är drickbart.
   Men häromdagen fick jag förklaringen. Vattnet innehåller tydligen stora mängder tungmetaller och kemikalier. Har inte hittat några säkra källor på hur det ligger till egentligen, från statligt håll säger de att vattnet är helt okej, men flertalet fristående organisationer säger att folk bör undvika att dricka det i stora mängder. Att tappa hår samt att få ont i halsen eller utslag är inte helt ovanliga biverkningar.
   När jag tänker på det så blir jag inte så förvånad egentligen. Som när jag på hostelet bytte batterier och sen skulle göra mig av med de gamla batterierna och undrade vad jag skulle göra av dem så fick jag svaret: släng i soporna. Frånvaron av sopsortering i England generellt är lätt irriterande och det gör lite ont i hjärtat när jag slänger glasflaskor eller metallburkar i soporna. Men vid batterier gick min gräns så nu ligger de på botten av min väska och väntar på att jag ska ta reda på vad man gör med batterier i denna stad. För att slänga det i soporna så att kvicksilver och andra tungmetaller lakas ut i grundvattnet känns som en dålig idé.
   För själv har jag ingen lust att lägga pengar på att köpa vatten i stora flaskor, än mindre orkar jag släpa hem dem från mataffären.

Nya insikter

Jag älskar att bo i en stad där jag ständigt får aha-upplevelser. Som när jag går in på caféet närmast jobbet och tänker att de har någon macka jag kan äta till lunch. Och det visar sig att de har en mängd olika persiska risrätter och jag får en med en sås bestående av grönsaker som jag aldrig sett för och som mest liknande minibläckfiskar. Eller som när jag gick till mataffären i lördags och insåg att var och varannan affär i vårt kvarter är stängd eftersom att det är sabbat. Eller att det på kontoret - jobbet dit jag halkade in på ett bananskal, inte är någon märklig fråga om någon har en kompass och en diskussion om väderstreck tar plats. När jag lite förvirrat frågar vad det var om får jag förklarat att hon behöver ju veta riktningen när hon ska be, mot Mecka alltså.

Lite nytt

Känns passande att bloggen fick lite nytt utseende. Lite mindre vår och småkakor och mer tantstyle á la leopardmönstrat och blå mascara goes 80-tal. Insåg dessutom i efterhand att det är i princip samma färger som London Overgrunds vagnar är färgsatta i.
För övrigt är det lycka över att Annas pepparkakor 'Anna's Swedish Thins' går att hitta i var och varannan kvartersbutik vilket med fördel kombineras ihop med julkalendern. Nu återstår frågan, var kan man tänkas få tag på Julmust?