8 mars såhär 10 dar senare

Belgarna verkar inte riktigt syssla med detta med internationella kvinnodagen. Kan vara språklig problematik som ligger bakom, trots tappra google translate försök, men verkade inte vara någonting på gång inne i stan vad vi kunde se efter att ägnat söndageftermiddagen åt att hänga runt inne i stan och sitta i solen vid en kanal och dricka kriek, (körsbärsöl, belgisk grej, smakar lite som en blandning mellan en öl och en cider). Vi la ner det hela, istället inhandlades ramar och färg och jag satte igång att måla akryl på första gången på flera år. Power women porträtt och stilleben i feministisk anda. Fortfarande bara halvklart, så lite work in progress. Alltså precis som den feministiska kampen.

mina (o)håriga armhålor

Jag har alltid rakat mig i armhålorna. För att jag trivs bäst med det, utan hår. Så jag har helt enkelt fortsatt, tänkt lite på det när hår-debatten blossat upp i media men inte mer. Att resonemanget att jag-gör-det-för-jag-trivs-bäst-med-det finns lite överallt när det gäller att vem som har ansvar för disk kontra klippa gräset och mycket annat kopplat till könsroller. Det är något som jag annars brukar reflektera över och ifrågasätta. Men inte när det gäller det håret. Men efter en diskussion så insåg jag att jag inte kan stå för att jag har rakade armhålor för att jag trivs bäst med det om jag inte har jämfört för att se vad jag faktiskt trivs bäst med. Så nu håller det på att växa ut. När det tidigare har börjat växa ut så har jag tyckt att jag svettas mer och att det luktar. Men det slutade när det blev lite längre. Så snart kommer jag faktiskt kunna jämföra, det känns bra att kunna ha en objektiv åsikt.

Soraya Post 42 minuter.

Såhär dagen innan valet så tog jag och lyssnade på Soraya Post prat om varför hon är aktivist, sina erfarenheter och visioner medan jag åt frukost. Det känns så viktigt att få in folk i EU parlamentet med sånt driv som verkligen står upp för mänskliga rättigheter. För jag kan vara skeptiskt mot hur mycket som går att förändra genom parlamentarism, men en hel del går trots allt att förändra och alla medel vi kan ta till för att skapa en bättre värld behövs <3

Hår

Fascinerande och ganska äckligt. Hår. Strån i handfatet. Växer på kroppen. Samtidigt som jag inser att jag bara äcklas över det för att det är vad som förväntas av vår kultur. Matas av reklamer för hårborttagning. Rakar, laser, plockar, vaxar. Håriga ben, armhålor, kön. Håret på huvudet går bra. Så länge det sitter där det ska. Men just därför blir det så fascinerande när det inte gör det. Att brodera en fitta av hår är nog i den bemärkelsen en del i min egen process i att göra upp med mitt förhållande till behåring.

Feministpeppen och kärlek

Jag har ägnat helgen åt att gå runt i örhängen gjorda av tamponger med glitter på, sjungit feministiska sånger och lyssnat på föreläsningar. Feministfestivalen och Feministisk forum i Umeå tajmade samma helg och jag är mest bara uppfylld av feministpepp och allt fint och bra här i världen. Bland annat så lyssnade jag på Margaret Gärding som ställer upp för för F! i EU valet prata om hennes kamp som svart sydafrikan under apartheid och sen som antirasistisk och feministisk aktivist i Sverige, finns så många imponerande starka människor. Puss och kamp! 

F!n bild mot rasismen som växer i europa

Lite hederlig internet aktivism som komplement till barrikaderna för feminism, jämlikhet och rättvisa. Efter senaste tiden med nazistiskt våld och sen rasistiska symboler ritade på en judisk skola så behövs det mer än någonsin att vi tar debatten och gör motstånd mot högerextremismen. För jag blir rädd när jag ser vad som pågår i Sverige och runt om i Europa. Hur rasistiska grupper växer sig allt starkare. Att de dessutom sitter i EU parlamentet som beslutar om så mycket som berör våra liv gör att EU-valen känns viktigt, för som det behövs vettiga röster där.

Summan av kardemumman, förutom att vara med på manifestationen emot nazism som hölls här i Umeå i förra helgen så har jag lekt med generatorn för F!n bild som fungerar utmärkt för andra bilder än bara profilbilder. 

Internationella kvinnodagen woop woop

Skulle vilja skriva något långt och bra om kvinnokamp, likalön och kärlek. Men tidsbristen gör att jag nöjer mig med att ge kärlek till alla som kämpat och alla som kämpar. Puss och kamp.
(Och en bild på en man)

Ut med rasisterna – in med feministerna!

Jag kan ha lite svårt för det slagorden men när det gäller EU valet så stämmer det verkligen. Det är skrämmande hur många rasistiska och nazistiska partier som sitter med och styr i EU, då det är så många beslut om integration, miljö och social välfärd som fattas där. Just därför behövs det vettiga åsikter där. När jag läser F!s valplattform inför EU valet och blir så glad och stolt över vad som står.
Att lägga fokus på vad som är viktigt, nämligen att människor ska ha det bra. Det handlar om mänskliga rättigheter, istället för att stänga ute folk som flyr från krig så borde vi hjälpa. Att kritisera idén om att obegränsad tillväxt inte är möjligt och att det krävs en omställning för en hållbar miljöpolitik. Samt synen på ekonomi som något som används inte för sin egen skull utan för att kunna göra det så bra som möjligt för oss människor.

Vem vågar röra sig i det offentliga rummet?

Skrivet detta inlägg som en del i bloggutmaningen från Fulskrattets som denna veckan handlar om det offentliga rummet. Frågan som ställs är: Hur är det offentliga fysiska rummet diskriminerande för de som inte passar in i funktionsduglig cismansnormen? Jag ägnar en hel del tid åt att fundera kring att fundera hur det byggda rummet påverkar hur vi lever våra liv, som den arkitektstudent jag är.

För precis som nästan allt i vårt samhälle så är det den vita mannen som är norm. Det är med honom i åtanke som torg och parker planeras, vägar byggs och belysning sätts upp. Det är mannen som ska röra sig i staden, ta sig från punk A till punk B och hitta på saker där emellan.

Jag hamnade i en diskussion om hur det  ofta när det i parker planeras för aktiviteter så byggs det slentrianmässigt basketplaner med staket runt. Skejtparker med staket runt. Staket som avgränsar. Det är inte bara en fysisk barriär som hindrar en boll utan gör det till ett ställningstagande att gå in. Att som tjej börja skejta, bland en majoritet av killar, bli svårare när det är ett så tydligt ställningstagande att gå in i en skejtpark och sätta sig i den utsatta situationen som det är. När parker istället byggs så att de kombinerar gångar och bänkar med platser där det går att skejta på skejtar också många fler tjejer.

Ett annat exempel i det psykologiska i hur offentliga miljöer byggs för att kvinnor ska visas där var ett belysningsprojekt i en park. Där sattes det upp lampor som tändes upp i en viss färg när någon gick där. På så sätt gick det att när en befann sig i parken att se var det fanns andra människorna då det på varje plats det fanns en människa lös i en viss färg. Att på förhand veta när en förväntas möta en annan människa ger en känsla av kontroll. Att ha kontroll gör att en känner sig säker.

Men så frågar jag mig vilken skillnad det egentligen gör. Det förändrar ingenting i realiteten, den faktiska utsattheten är lika stor. Samtidigt så vill jag säga ja: det gör skillnad. För när det känns tryggt så vågar jag gå hem själv på kvällen. Att kvinnor kan röra sig friare en vinst. Ett steg på vägen. 

Lite mer politiskt korsstygn

När jag väl tog tag i att brodera färdigt bården så gick det undan med broderiet. Nu hänger det inramat med mina andra feministiska broderier på väggen över vår kökssoffa.

God Jul och ett feministiskt nytt år

Så var det dags att öppna sista luckan på den feministiska julkalendern Svar på Tal. Samt en julklapp från Unga Feminister i Jönköping som gjort denna braiga film.
Nu ska jag laga mat, äta godis och se på Karl Bertil Jonsson med familjen. God Jul!

Detta med att ha rätten till abort

Rätten till abort upplever jag på många sätt som en icke-fråga i Sverige. Därför blev jag så förvånad när jag för första gången insåg att så är det verkligen inte överallt. Jag har självklart känt till att abort är långt i från okontroversiellt och lagligt överallt även tidigare. Men när jag bodde i London så var jag under en period engagerad i en feministiskt grupp som bland annat ägnade sig åt att erbjuda sovplats till irländska kvinnor som kom till London för att göra abort. Att plötsligt inse hur verkligheten ser ut för andra kvinnor som är precis som jag själv blev så konkret. Att det inte finns möjlighet att gå till vårdcentralen utan att en måste lämna landet och sova hos någon en inte ens känner för att kunna genomföra en abort.

El Salvador är det land med strängast abortlagstiftning. På SVT så skrev de nyligen om hur många kvinnor döms till länge fängelsestraff varje år för att de misstänks ha gjort abort. Följden blir att många kvinnor som oroar sig för att de kommer få missfall inte vågar söka sjukvård.

Att det ser ut så här i världen är helt sanslöst. Att kvinnor inte har rätt till sin kropp och möjlighet att själva bestämma om de vill föda ett barn. När det inte behöver vara så. För abort, eller frånvaron av rätten till abort, är ett sätt att kontrollera kvinnors liv. Det gör mig så arg, ledsen men framförallt så arg att jag måste skrika över hur världen ser ut.

Att vara normen

Normer märks inte fören du bryter mot dem. Jag tänker på en diskussion om feminism som jag hade med en manlig bekant. Den började med 'Ni feminister hatar ju män' varefter jag hade en lång utläggning om sexism och maktstrukturer. Varpå jag fick svaret att han aldrig märkt av det. 

Och det är klart att han inte hade. Som vit hetro man utgör han normen.

Jag som vit och medelklass i Sverige märker aldrig många av de normerna som finns eftersom att de till stor del är anpassade efter mig. Att tänka på vad jag gör, vad jag säger och vilka normer jag reproducerar är ett steg för att slippa det samhället vi lever i idag. Att vända på rollerna är ett klassiskt, men effektivt, sätt att få upp ögonen för normerna som finns. I filmen Svenne likväl som i den feministiska klassikern Egalias döttrar där rollerna är omvända och samhället är ett matriarkat och männen förtrycks. För plötsligt syns normerna så mycket tydligare.

Tack och lov för alla gnällfeminister

Sitter och lyssnar på  Maria Sveland i Sommar i P1 medan jag jobbar på detta med att äta ur mitt skafferi och frys och således äter sojaköttbullar i stora lass. Det blir ju poddradio för min del så ligger lite efter.
Hennes sommarprat gör mig både glad och arg. Hon pratade mycket om sitt feministiska engagemang men också om alla hoten hon utsätts för till följd av det. Med en hel del historier som jag skrattade högt till om konstiga hatbrev bland annat ett där hon blev kallad slemmig Urfitta. Som följdes av en liten utläggning av vad en Urfitta kan vara. "Jag ser framför mig en förhistoriska amazon som plöjer djungeln med sin gigantiska vagina och slukar allt i dess väg. Skonar inget och ingen. Inte ens Ulf. Efter sig lämnar hon bara ett klibbigt spår av fittslem."
Jag älskar det. Mina associationer går till en diskussion när jag gick på folkis. När jag gjorde en kollektion med fittor som tema så var det i den ett print med fittor som jag sen fick höra liknande sniglar. Vilket ledde till diskussionen att motsvarigheten till att olla något är för personer med fitta att snigla. Men Urfitta alltså. Power till det. Att fortsätta kör på och inte nöja oss med de segrar vi har utan fortsätta till det att vi har ett jämställt samhälle. Vi får alla vara lite mer Urfittor helt enkelt.

Akvarellfärg och brist på vardagsfeminism

Roar mig med akvarellfärger och tuschpennor. Ute regnar det och i köket jäser degen för vad som ska bli semlor. 

Funderar lite över hur tacksam jag kan vara över att ha vuxit upp i Sverige där feminismen har kommit så pass långt. Att jag i betydligt större utsträckning slipper bli definierad utifrån att jag är kvinna utan istället för vem jag är som person. Här är mina manliga flatmates ständiga logik, som jag inte tror att de ens själva är medvetna om; Du stickar - det är för att du är tjej. Du använder diskborsten istället för en rengöringssvamp när du diskar - det är för att du är tjej och inte vill blöta ner händerna. Du vet hur man bakar - det är för att du är tjej. Du har en utläggning om att använda rengöringsmedel när man städar - det är för att du är tjej. Som att de var genetiska egenskaper som jag är född med. Skulle gärna byta det faktumet att jag sällan behöver betala för mina egna drinkar när jag går ut mot att inte bli definierad utifrån mitt kön.

Gästbloggande om min vårkollektion

Inser såhär i efterhand när jag går igenom feeden att det inte blev så mycket bilder på vad jag sydde i våras. Vilken tur då att jag har gästbloggat på Fitt for fight om min kollektion inspirerad av fittor. I det inlägget finns både bilder och lite reflektioner om arbetet med den. Bättre sent än aldrig, som en brukar säga.


En kollektion inspirerad av fittor.

Det hela började med att min klass under vårterminen hade i uppgift att göra en vår/sommarkollektion. Eftersom att jag pluggade modedesign så var det alltså kläder det skulle bli. Första steget var att välja tema att utgå ifrån när kläderna skulle skapas. Ganska snart beslöt jag att fittor, det skulle vara mitt tema. Jag ville använda kläderna för att skapa debatt. För att synliggöra kvinnors könsorgan.

Den första frågan jag var tvungen att ställa mig var; Hur ser en fitta egentligen ut? Hur ser jag ut? Research var nödvändigt. Efter att ha kollat på många foton, i en spegel och upptäckt konstnärer som jobbat med fittor på olika sätt satte jag igång.

Hur kläderna skulle se ut var inte solklart till att börja med. Jag ritade en hel del. Klippte och klistrade. Gjorde några små skulpturer i svart plast. Ritade lite till. Fick lite idéer och draperade på en provdocka för att testa dem. Efter ett tag hade jag fått ihop idéer som jag gillade och började skissa på en kollektion. När det var klart sydde jag sen några av plaggen.

Redan när jag började jobba med kollektionen väckte den en hel del diskussioner, inte bara i min klass utan på hela skolan. En av de första var varför någon skulle vilja göra kläder inspirerad av fittor. Men det öppnade också upp för många andra diskussioner rörande fittor. Vilka olika delar som den utgörs av och vad de heter. Om Slida är en synonym med Fitta, eller om det bara är gången upp till livmodern. I förlängningen även diskussioner om sexualitet, sjukdomar, onani och skönhetsideal. Diskussioner som aldrig hade varit annars. Det märktes att de behövdes, för många aldrig hade pratat om sina könsorgan eller ämnena som kom upp i samband till det. Okunskapen är stor. Men varje diskussion är en del av lösningen.

Hår, hår, hår.

Bästa museet alla kategorier måste ju vara Nordiska. På något sätt så lyckas jag nästan pricka in det varje Stockholmsbesök. På gränsen till pinsamt.

Men deras nuvarande tillfälliga utställning då. Klart bättre än den om Plast, slår Skolslöjden och är nästan i nivå i att tävla med Modemakt. Ämnet är hår. Med utställningstitel Hår - attraherande, generande och provocerande. Hela grejen med hår tycker jag är väldigt intressant. Delvis i den rent ytliga bemärkelsen då jag byter frisyr ofta. Men framförallt i alla de normer som yttrar sig i hår. Jag har tidigare skrivit om kroppsbehåring på tal om detta med att kvinnor förväntas raka sig. Tydligen så kom detta med att raka armhålorna i samband med 20-talets ärmlösa klänningar, då armhålorna för första gången i modern tid började synas offentligt. Rakhyvelstillverkaren Gillette var inte sena att utnyttja det faktumet att armhålorna nu syntes och började göra reklam med glamorösa hårlösa kvinnor. På så sätt så skapade de en helt ny marknad i och med det hårlösa idealet. Det måste vara många miljoner som de tjänat under åren på rakhyvlar som ingen tidigare känt behovet av att köpa.

På utställningen fanns även en exposé över hur hårmodet har förändrats sen medeltiden, samt grejer gjorda av hår. Som Sandra Backlund som gjorde en kollektion med hår fanns med på ett hörn, liksom smycken från hårkullorna i Våmhus. Så ett tips för alla som har vägarna förbi Stockholm.

Bilden är skamlöst snodd från Sandra Backlunds hemsida, tröjan var med i hennes kollektion Body Skin and Hair

Här står jag och kokar min menskopp

Det jag har läst eller hört om menskoppar är alltid odelat positivt. Utläggningar om hur praktiska de är då de inte behöver tömmas så ofta och man hinner glömma att man har mens. Eller hur skönt det är att slippa kvalet i slutet av mensen när tampongen suger upp förmycket och det är sådär trögt och lite smärtsamt att dra ut samtidigt som bindan gör att man blir sådär otrevligt varm och fuktig. Dessutom är det billigare än att hela tiden köpa mensskydd som förbrukas. Under en utekväll ägnade en bekant större delen kvällen åt att övertala resten av gänget hur fantastiskt menskoppen var. Kanske inte så anmärkningsvärt, om det inte var för att denne bekanta var en man. Som av förståeliga skäl aldrig själv provat en menskopp eller ens att ha mens. Men var desto mer committed till detta med att leva självförsörjande och inte konsumera. Men om till och med någon som aldrig haft mens är övertygad om menskoppens överlägsenhet så måste den ju vara bra. Eller?
För min erfarenhet är inte alls densamma. Även om jag håller med om allt i teorin så var detta med menskopp inte alls en speciellt kul erfarenhet i praktiken. Första gången jag testade lyckades jag överhuvudtaget inte att stoppa in den. Fett ont gjorde det. Nästa mens hade jag peppat mig till ett nytt försök. Denna gången funkade det bättre men att få ut den var panikartat och ett tag trodde jag att jag aldrig skulle få ut den. Dessutom kändes som om att det gav en föraning till hur det kan vara att föda barn. Därefter lämnade jag den till sitt öde liggandes i badrumsskåpet i drygt ett år. Kände mig ganska ensammen i mina dåliga erfarenheter av den, mot alla andras översvallande beröm för den. Senare ramlade jag över inslaget när Ligga med P3 testade menskoppar. Hög igenkänning på det. Framförallt var det skönt att höra att någon annan tyckte att det var jävligt knepigt i början. Så jag gav den en ny chans. Vi är inte helt vänner än. Jag och menskoppen. Men det är på gång.

Håriga ben, håriga kvinnokroppar

När sommarvärmen kom och jag började gå i shorts så rakade jag ganska snart mina ludna ben. Sen i höstas har jag inte brytt mig om att ta bort håret, utan det har fått växa. Att lägga tid och pengar på att ta bort håret kändes onödigt. Jag har bättre saker för mig.

I början äcklade mina håriga ben mig. Men sen började jag tycka bättre om det. När jag nu rakade av det såg plötslig mina ben nakna ut och jag saknade håret. Men samtidigt så känner jag mig inte bekväm med att ha håriga ben när jag har short eller klänning. Jag önskar att mitt förhållande till kroppsbehåring var mindre kluvet än vad det är. Att jag helt enkelt inte brydde mig så mycket. Men att inte bry sig är svårt så länge kvinnors kroppsbehåring är politiskt.

För politiskt är det, eftersom att det finns så starka normer kring kroppsbehåring. Problemet ligger också i att folk anser sig ha rätt att döma kvinnors kroppar.
Vid melodifestivalen blev det tydligt när bilden på en hårig armhåla tillhörande en kvinna i publiken spreds på internet. Kvinnan på bilden hånades och många uttryckte hur äcklade de var. Vissa som var mer resonerande sa istället att de tyckte att det var äckligt, men alla får göra som de vill - men de måste inte visa upp det. Lite samma resonemang som "Jag har inget emot bögar, bara de inte visar det".
Logiken blir att den som bryter mot normen ska göra det så att ingen annan behöver se. Men det krävs inte mer än att en går i shorts en sommardag för att folk ska reagera på håriga ben. För det ger både en och två blickar, och inte allt för sälla även kommentarer.

För så starka normer har vi kring kroppsbehåring på kvinnor. Så det är kanske dags att ta sig en funderare på varför en rakar sig. Är det för att jag trivs med det, eller för att jag förväntas göra det. Lite rolig kuriosa på tal om detta med normer för kroppsbehåring är att i Iran ansågs det under Qajar-dynastin (1785–1925) som sexigt att kvinnor hade mustasch. Idealt var en fjunig mustasch och kvinnor som inte hade tillräckligt med hårväxt för en naturlig använde mascara på överläppen. Men på 20-talet när de europeiska influenserna blev starkare i Iran försvann det idealet och ersattes av det västerländska hårlösa.

Problemet är att kvinnors kroppsbehåring inte är en privatsak. För som det är nu så handlar det inte om vad jag eller du är bekväm med utan hur samhället vill att vi ska se ut. För kvinnors kroppar bedöms konstant. 

That awkward moment when someone says: Feminists hate men

Läser igenom hela feeden på Awkward Feminist Moments och kurerar min onda hals med te. Sån dag idag.