Vem vågar röra sig i det offentliga rummet?

Skrivet detta inlägg som en del i bloggutmaningen från Fulskrattets som denna veckan handlar om det offentliga rummet. Frågan som ställs är: Hur är det offentliga fysiska rummet diskriminerande för de som inte passar in i funktionsduglig cismansnormen? Jag ägnar en hel del tid åt att fundera kring att fundera hur det byggda rummet påverkar hur vi lever våra liv, som den arkitektstudent jag är.

För precis som nästan allt i vårt samhälle så är det den vita mannen som är norm. Det är med honom i åtanke som torg och parker planeras, vägar byggs och belysning sätts upp. Det är mannen som ska röra sig i staden, ta sig från punk A till punk B och hitta på saker där emellan.

Jag hamnade i en diskussion om hur det  ofta när det i parker planeras för aktiviteter så byggs det slentrianmässigt basketplaner med staket runt. Skejtparker med staket runt. Staket som avgränsar. Det är inte bara en fysisk barriär som hindrar en boll utan gör det till ett ställningstagande att gå in. Att som tjej börja skejta, bland en majoritet av killar, bli svårare när det är ett så tydligt ställningstagande att gå in i en skejtpark och sätta sig i den utsatta situationen som det är. När parker istället byggs så att de kombinerar gångar och bänkar med platser där det går att skejta på skejtar också många fler tjejer.

Ett annat exempel i det psykologiska i hur offentliga miljöer byggs för att kvinnor ska visas där var ett belysningsprojekt i en park. Där sattes det upp lampor som tändes upp i en viss färg när någon gick där. På så sätt gick det att när en befann sig i parken att se var det fanns andra människorna då det på varje plats det fanns en människa lös i en viss färg. Att på förhand veta när en förväntas möta en annan människa ger en känsla av kontroll. Att ha kontroll gör att en känner sig säker.

Men så frågar jag mig vilken skillnad det egentligen gör. Det förändrar ingenting i realiteten, den faktiska utsattheten är lika stor. Samtidigt så vill jag säga ja: det gör skillnad. För när det känns tryggt så vågar jag gå hem själv på kvällen. Att kvinnor kan röra sig friare en vinst. Ett steg på vägen.