Frukostbullar

Jag kom hem ett bra tag efter midnatt och istället för att borsta tänderna och gå och lägga mig så tänkte jag att det är läge för att baka bröd. Jag har åter börjat baka surdegsbröd, mycket eftersom att kollektivet jag flyttat in i har en surdeg i kylskåpet. Lite experimenterande på den fronten för mig. Men när jag kommer hem mitt i natten och inte har framförhållning att mata surdegen för att få fart på den innan jag började baka så jäst är min räddande ängel.

Min husbakgud är Martin Johansson som bla. skrivit boken Enklare bröd och jag bakar i princip enbart utan att knåda. Allt som behövs är gott om tid för jäsningen så hinner glutenet utvecklas på samma sätt som det görs genom knådning.

Frukostbullar alltså

3 g (3 krm) jäst
300 g (3 dl) kallt vatten
390 g (6 1/2 dl) mjöl
6–9 g (1–1 1/2 tsk) salt

Rör ut jäst i vattnet och blanda ihop övriga ingredienser. I dessa bullarna så slängde jag i sesam- och solrosfrön, men vad som helst går bra. Lägg på en handduk och låt degen stå över natten i 8-10 timmar.

På morgonen så  hällde jag ut degen på en mjölad bänk, delade upp i klumpar som jag sen formar till bullar. 8 stycken blev det för mig. Lägg dem på en plåt, låt de jäsa i ca 45 minuter. Ugnen på 250°, sänk efter 10 min till 200° och och grädda i 15-20 minuter.
Receptet som jag utgått från på Pain de Martins blogg hittas här.

nr. 24 Break the rules

"Well, it's good... but too simple. Några andra grupper ha testat detta eller detta, förvisso så följer de inte riktigt uppgiften men de ifrågasätter med sitt projekt och därför är det intressant. Gör något sånt" Fick jag och min grupp höra på vår tutorial efter ha satt igång att skissa på olika lösningar med vårt nya projekt som har att göra med personligt utrymme kopplat till fönster.
Jag kan älska att ingenting är möjligt, samtidigt som att det bitvis är frustrerande. Begränsningar är så frånvarande på hela skolan. Som när min lärare under materialgenomgången visade hur man kunde använda sig av en trästicka för att rita ut vinklar genom en snöranordning som han fick fast genom att använda en häftpistol direkt på ett skrivbord. Anarki är ganska allmänrådande på Arkitekthögskolan i Umeå. Alla gör lite som de vill och frågar inte om lov innan man kör på, och det funkar.

Sockerask

Jag fick en fin plåtask av mamma när vi besökte Magritte museet i Bryssel. Den får nu agera sockerask. Även om jag inte själv använder socker i varken kaffe eller te så gillar jag konceptet att ha en. Too much materialist?

Äppelringar

Har i helgen varit ute i en väns stuga. Kändes nästan lite magiskt och var sommarstugekänsla i kubik. Faluröd med blommiga gardiner, travar med tidningar och kranvatten som inte går att dricka. Plockade äpplen i trädgården. Väl hemma passade jag på att göra äppelringar. Ännu mera barndomskänsla.

Första projektet; Sinnesstämning supertaggad

Efter en vecka av lära-känna-varandra-projekt så är vi nu äntligen igång på riktigt. Fått arbetsplatser och startat upp det första projekt som heter Space without form. Jag är supertaggad på uppgiften vilket är att välja en plats som man har stark känslomässig koppling till och bygga upp den atmosfären. På en vecka så ska jag undersöka hur vi uppfattar rymd och abstrakt visa det i en installation. Att jag tidigare har jobbat i processarbeten är något som jag är glad för då jag vet att även om jag just nu har den hisnande känslan av var-ska-jag-börja-och-hur-kommer-detta-bli så vet jag att jag kommer komma fram till ett mål som jag aldrig kunde tänk fram från första början. Jag börjar även förstå lite mer av vad lärarna pratade om första dagen om att vi under det första året framförallt kommer jobba med abstraktioner.

Det Sverige jag aldrig hann lära känna

Jag tillhör den generationen som ibland kallas Generation Ego. Jag läser beskrivningar om oss hur vi bara tänker på oss själva, bloggar om oss själva, blir entreprenörer.
Det stämmer inte. Tänker jag. Men jag har inget att jämföra med. Någon gång när jag gick på gymnasiet så var det någon som sa att vi var den första generationen som växte upp med sämre förutsättningar än våra föräldrar. Som får uppleva hur hela välfärdssystemet monteras ner. 

Under hela min uppväxt har min skoltid präglats av nedläggningshot. Det är för dyrt. Vi kostar för mycket. Kommunen har inte råd. När jag gick i fyran skrev vi protestskyltar mot nedläggningen och hängde på skolgrinden. När jag gick i femman demonstrerade vi. Jag fick börja en ny skola i sexan. Under högstadiet fick vi trasiga skolböcker och samma lärare undervisade spanska- och franskaklassen - samtidigt. När jag gick på gymnasiet så la de ner gymnasielinjer, pratade om att ta betalt för skolmaten och kom slutligen fram till att det var billigare att vi gick på gymnasiet i grannkommunen. När vi tog studenten hängde det banderoller på flaken som skrek ut att imorgon är vi arbetslösa.

När ingen tänker på oss så är det inte konstigt att vi gör det själva istället. Jag har aldrig känt ett annat Sverige. Det solidariska Sverige är egentligen mest bara ord kvar av. En lockande tanke. När jag lyssnar på folk som är äldre än mig som levt i något annat blir jag förvånad.
Som det faktum att det tidigare ansetts viktigt att landsbygden har som postsystem och tågtrafik för att det ska finnas som service för medborgarna. Att grundtanken var att detta ska vara tillgängligt för alla istället för fråga sig om det finns tillräckligt mycket folk för att det ska vara ekonomisk att ha en tågstation. Hur hela den marknadsekonomiska tanken har blivit integrerad allt mer i det som ändå anses vara en del i välfärdssamhället. Till den grad att vi som inte har något att jämföra inte ens alltid inser det. Att då reflektera över vad för samhälle vi faktiskt vill ha blir då ännu viktigare. För något annat är möjligt.

Stilikon

Mina största stilikoner just nu är jag själv som 6 åring och min syster. Åh du 90-tal.

Skolstart för livet som arkitektstudent

"Glöm arkitekten med stort ego som skapar i sin egen bubbla. Vi har haft en tid i vår kapitalistiska ekonomi där det har varit en stark ekonomisk tillväxt och det har byggts massor med stora byggen i Arabländerna och Asien. Glöm det. Det är förbi. Vi ställs inför helt andra utmaningar nu. Oljan och kolen håller på att ta slut och vi måste bygga framtiden smart. För det måste vi kunna samarbeta."

- Sa en av mina lärare under vår introduktion på Arkitektutbildningen idag. Kontentan av vad ha sa var det i alla fall, för han pratade på engelska. Det känns verkligen som att jag har hamnat på rätt utbildning. Grundfokus på hållbarhet som genomsyrar och, vad det verkar som, mycket av att befinna sig i en skapande process. Förövrigt så vräker regnet ner över Umeå och jag fortsätter på min autopilotstickning - raggsockar.