När sommarvärmen kom och jag började gå i shorts så rakade jag ganska snart mina ludna ben. Sen i höstas har jag inte brytt mig om att ta bort håret, utan det har fått växa. Att lägga tid och pengar på att ta bort håret kändes onödigt. Jag har bättre saker för mig.
I början äcklade mina håriga ben mig. Men sen började jag tycka bättre om det. När jag nu rakade av det såg plötslig mina ben nakna ut och jag saknade håret. Men samtidigt så känner jag mig inte bekväm med att ha håriga ben när jag har short eller klänning. Jag önskar att mitt förhållande till kroppsbehåring var mindre kluvet än
vad det är. Att jag helt enkelt inte brydde mig så mycket. Men att inte bry sig är svårt så länge kvinnors kroppsbehåring är politiskt.
För politiskt är det, eftersom att det finns så starka normer kring kroppsbehåring. Problemet ligger också i att folk anser sig ha rätt att döma kvinnors kroppar.
Vid melodifestivalen blev det tydligt när bilden på en hårig armhåla tillhörande en kvinna i publiken spreds på internet. Kvinnan på bilden hånades och många uttryckte hur äcklade de var. Vissa som var mer resonerande sa istället att de tyckte att det var äckligt, men alla får göra som de vill - men de måste inte visa upp det. Lite samma resonemang som "Jag har inget emot bögar, bara de inte visar det".
Logiken blir att den som bryter mot normen ska göra det så att ingen annan behöver se. Men det krävs inte mer än att en går i shorts en sommardag för att folk ska reagera på håriga ben. För det ger både en och två blickar, och inte allt för sälla även kommentarer.
För så starka normer har vi kring kroppsbehåring på kvinnor. Så det är kanske dags att ta sig en funderare på varför en rakar sig. Är det för att jag trivs med det, eller för att jag förväntas göra det. Lite rolig kuriosa på tal om detta med normer för kroppsbehåring är att i Iran ansågs det under Qajar-dynastin (1785–1925) som sexigt att kvinnor hade mustasch. Idealt var en fjunig mustasch och kvinnor som inte hade tillräckligt med hårväxt för en naturlig använde mascara på överläppen. Men på 20-talet när de europeiska influenserna blev starkare i Iran försvann det idealet och ersattes av det västerländska hårlösa.
Problemet är att kvinnors kroppsbehåring inte är en privatsak. För som det är nu så handlar det inte om vad jag eller du är bekväm med utan hur samhället vill att vi ska se ut. För kvinnors kroppar bedöms konstant.
Vilket klokt inlägg, jag känner igen mig helt och hållet. Dock har jag inte svårt för att låta bli att raka benen (kan dock bero på att jag inte har mycket hår där heller) men då det kommer till armhålorna så känner jag mig verkligen tvingad att raka. Jag blir äcklad av mig själv annars (sjukt nog). Sen är det väl så att jag tycker man blir mindre svettig när man är rakad där + att det inte tar någon direkt tid i anspråk. Men det är galet att man ska ha så mycket tankar och känslor kring något som egentligen är helt och hållet oviktigt.
SvaraRaderaJa, håller med om att det är bisarrt att man äcklas av sin egen kroppsbehåring. Men samtidigt är det inte så konstigt, det är klart att vi påverkas av samhället vi lever i. Sen kan jag bli arg över det, och arg över alla som tjänar pengar på att jag gör det (för jag köper rakhyvlar, etc)
RaderaProblematiken med saker som 'ändå inte tar lång tid' tycker jag att de är så många. man rakar sig, sminkar sig på morgonen, noppar ögonbrynen, och allt vad man har för sig. Alla de där sakerna som förväntas att man ska göra som kvinna. Sammanlagt blir det mycket tid, energi och pengar.