Dessa regniga sommardagar

 Lyssnar på Sommar i P1. Ritar lite.

Lönnmördare, är det en sån som mördar lönnar?

Ett mord har begåtts. Ring Agatha Cristie. Samla de skarpaste Cluedo-hjärnorna. Imorse när jag kikade ut i trädgården hittade jag blomkålsplantorna brutalt slaktade. Upprivna ur krukan och jorden försvunnen. Jag tror att Igelkotten är hjärnan bakom dådet. Pappa röstar på skatorna. Men frågan återstår, med vilket vapen och framförallt: Vad är motivet?

Någon som mår bättre är lavendelplantan som tillslut fick lämna tillvaron i en plastkruka.

Regniga sommardagar

Försöker få ordning på mitt rum. Går sådär. 

 

Att klasstillhörigheten märks så tydligt

Läste artikeln Vi gick på bio - inte på teater i DN. Den satte fingret på något som jag har funderat på det senaste halvåret. Nämligen att klass inte enbart handlar om ekonomisk kapital utan till stor del om kulturellt kapital.

I vintras när vi hade en lektion där vi pratade om färger, layout och hur vi kommunicerar med bilder kom vi in på hur klasstillhörighet påverkar. För hur vi uppfattar saker beror på våra referensramar. Och våra referensramar påverkas i sin tur av klasstillhörighet. Vad vi associerar till och vilken värdering vi lägger i det vi ser.

 Efter att ha varit politiskt engagerad på vänsterkanten under flera år så var klass knappas ett nytt begrepp för mig då, men efter den diskussionen så blev jag mer medveten om vilken roll klasstillhörighet faktiskt spelar. Annat än rent ekonomiskt.

Jag blev delvis mer medveten om min egen klasstillhörighet och vilka referensramar jag har. Hur min medelklassbakgrund spelar in i att jag läser DN när jag äter frukost och att jag och min pappa kan ha en diskussion om vilket vin vi ska dricka till maten. Men även om människorna i min omgivnings klasstillhörighet. Jag förvånades av att det märktes så tydligt. Trots att i princip alla jag umgicks med gick på folkhögskola och levde på csn så lyste det igenom. Jag insåg också att jag, helt omedvetet, valde umgänge utifrån klass då nästan alla mina närmaste vänner har liknande medelklassbakgrund som jag har.

Så visst lever vi i ett klassamhälle. Även om Alliansen gör sitt bästa att ignorera det faktumet och istället prata om höginkomsttagare och låginkomsttagare - som om lönen var det enda som skiljde. Nej, prata mer klass säger jag. För det är först när vi är medvetna om att problemet finns som det går att börja arbeta emot det.

Hyllan goes papegoja

Mitt senaste projekt var av mer hemma-fixar-stuket. Lite Äntligen hemma varning alltså, men jag är nöjd. Behövde en hylla till och den jag hittade i förrådet saknade baksida. Men vad kan man inte göra med en plywoodskiva, en såg, lite spik och tapet.

Håriga ben, håriga kvinnokroppar

När sommarvärmen kom och jag började gå i shorts så rakade jag ganska snart mina ludna ben. Sen i höstas har jag inte brytt mig om att ta bort håret, utan det har fått växa. Att lägga tid och pengar på att ta bort håret kändes onödigt. Jag har bättre saker för mig.

I början äcklade mina håriga ben mig. Men sen började jag tycka bättre om det. När jag nu rakade av det såg plötslig mina ben nakna ut och jag saknade håret. Men samtidigt så känner jag mig inte bekväm med att ha håriga ben när jag har short eller klänning. Jag önskar att mitt förhållande till kroppsbehåring var mindre kluvet än vad det är. Att jag helt enkelt inte brydde mig så mycket. Men att inte bry sig är svårt så länge kvinnors kroppsbehåring är politiskt.

För politiskt är det, eftersom att det finns så starka normer kring kroppsbehåring. Problemet ligger också i att folk anser sig ha rätt att döma kvinnors kroppar.
Vid melodifestivalen blev det tydligt när bilden på en hårig armhåla tillhörande en kvinna i publiken spreds på internet. Kvinnan på bilden hånades och många uttryckte hur äcklade de var. Vissa som var mer resonerande sa istället att de tyckte att det var äckligt, men alla får göra som de vill - men de måste inte visa upp det. Lite samma resonemang som "Jag har inget emot bögar, bara de inte visar det".
Logiken blir att den som bryter mot normen ska göra det så att ingen annan behöver se. Men det krävs inte mer än att en går i shorts en sommardag för att folk ska reagera på håriga ben. För det ger både en och två blickar, och inte allt för sälla även kommentarer.

För så starka normer har vi kring kroppsbehåring på kvinnor. Så det är kanske dags att ta sig en funderare på varför en rakar sig. Är det för att jag trivs med det, eller för att jag förväntas göra det. Lite rolig kuriosa på tal om detta med normer för kroppsbehåring är att i Iran ansågs det under Qajar-dynastin (1785–1925) som sexigt att kvinnor hade mustasch. Idealt var en fjunig mustasch och kvinnor som inte hade tillräckligt med hårväxt för en naturlig använde mascara på överläppen. Men på 20-talet när de europeiska influenserna blev starkare i Iran försvann det idealet och ersattes av det västerländska hårlösa.

Problemet är att kvinnors kroppsbehåring inte är en privatsak. För som det är nu så handlar det inte om vad jag eller du är bekväm med utan hur samhället vill att vi ska se ut. För kvinnors kroppar bedöms konstant. 

I en trappa

Firar studenter, träffar gamla kompisar och försöker hitta på saker att fylla mina dagar med nu när jag inte måste sy hela tiden. Som att ta bilder i en trappa.

That awkward moment when someone says: Feminists hate men

Läser igenom hela feeden på Awkward Feminist Moments och kurerar min onda hals med te. Sån dag idag.

Flytt och sommarlov

Den senaste veckan har varit fylld av flyttstädning och många avsked. Nu är jag hemma hos pappa och trycker i mig mängder med hummus och annan mat mest bestående av ris och linser, med massor med olivolja på.

Har redan börjat tvivla på min plan om att ha sommarlov och vara ledig. Tyckte att det var en lysande idé i våras när jag stressade runt och längtade då efter lata soliga dagar då jag kunde äta glass och bada. Har inte varit ledig på sommarlovet sen jag var 13. Men jag börjar redan bli rastlös. Saknar min skola och alla människor där.