Va? Jag hör inte, för jag har en bulle i örat!

När man inte har annat för sig, eller just när man har annat för sig, kan man roa sig med att trä pärlor. Hittade tipset på någon blogg, och undrade varför jag aldrig själv tänkt på det. Hemligheten är att snitta upp pärlorna med en kniv längs med, trycka på dem på sladden och klämma lite på dem så att de går ihop igen. Sitter bra och sladdarna trasslar mindre.

 

Edit: från 365 saker att slöjda var det

Ja, jag tänkte att det var lagom för lampa nu när kvällarna blir långa. Det kändes så i kväll, sa mamman.

Idag fanns den bara där. Den där första aningen om att hösten är på väg. Det var inte i flockarna med gäss som landar på åkrarna innan de fortsätter sin färd söderut den fanns. Inte heller i äpplena som plötsligt blivit röda och börjat ramla av träden för att landa på vägen där de blir mos under förbipasserande bilars däck. Det var inte heller de stora halmbalarna, som staplats i prydliga pyramider på åkrarna som gjorde det. Utan det var något i luften. Något med ljuset. En lukt.

The return of the textiltryck

Känslan av att öppna en kartong och hitta den fylld med frigolitploppar är helt underbar. Tror jag har några odefinierade barndomsminnen kopplade till det. Att lådan dessutom är fylld av screentrycksfärg gör saken ännu mer fabulös. Så med balkan ur högtalarna så har jag nu satt igång att trycka. Jag saknar fortfarande en del prylar, som kemikalier för att kunna göra hållbara schabloner och rakel. Med med papper, sax och ett utgånget csn-kort går det att göra mycket.   

Berg i regn

Besökte Norge och blev lite visare på köpet. Som insikten om vilka hurtbullar norskarna är. Det ordet alltså. Hurtbulle. Fantastiskt. Men slut på den parentesen. Fascineras av det faktum att det på baksidan av chokladkakorna från Freia (motsvarigheten till Marabou) står det istället för att chokladen är fantastiskt god eller liknande att chokladen är ett gott energitillskott vid sport, friluftsliv och i det dagliga arbetet. Kulturella skillnader under lupp alltså.

Öland

Åkte buss, och tåg och sen mer buss. Hamnade på Öland hos finaste vännen som går på folkis och odlar grönsaker, kokar marmelad och lär sig latinska namn på perenner. Saknade folkislivet så jag dog lite. Sitta i ett stökigt kök där folk kommer och går, kokar te och bakar bröd på varandra där man kan hitta mögliga körsbär som någon ställt undan i en bokhylla och glömt bort och ingen vet vems det var.

Havet

Min frukostutsikt de senaste veckorna. Men nu är det slut på den och jag lämnar Karlskrona tillsvidare.

Sommarkväll

Några av mina begåvade vänner har satt upp en teaterföreställning som hade premiär idag. Jag var där och agerade kaféansvarig och som någon sorts konferencier. Föreställningen var fantastiskt bra och det var väldigt kul att få se den. Eftersom jag har följt föreställningen framväxt på håll sen den bara var en vag idé, vidare till manus och senare hört om danskoreografier och långa rep så var det kul att få se hur det faktiskt blev. Själva föreställningen handlade om alla de där små sakerna i livet, stunder vi minns. Inte för att de är ovanliga eller storslagna, utan små och viktiga. Och om vilka vi är. Egentligen. Låter lite flummigt när jag skriver det, men var väldigt gripande. Jag satt där och grät massor.

När jag cyklade hem på små vägar som slingrade sig fram över åkrarna i solnedgången tänkte jag, förutom på att min hund nog är smått hysterisk vid detta laget, att det var så vackert så jag kunde dö. Solnedgången, åkrarna och havet. Och sommaren som äntligen verkat beslutat sig för att komma. Varmt var det också. T-shirt temperatur. Vinden hade mojna och det var nästan vindstilla. Jag ville fånga stunden i en liten ask och spara den för alltid.