Margaret Thatcher dog och jag fick veta det genom facebook. En del av mig kan tycka att det hade varit mer logiskt att jag läste det i Metron eller London Evening Standard påväg till eller från jobbet. Men det är väl så det går när jag sitter och stickar istället. Känns för det mesta som en betydligt bättre användning av tiden.
Att vara pank är något av normaltillståndet här i London. Lönerna är låga men boende och kollektivtrafiken dyrt. Det funkar ändå för mig, men jag är glad över att jag har ett jobb där jag kan äta lunch på jobbet och får dricks då det är lite av en räddning emellanåt.
Men i långa loppet är det svårt. Jag pratade med en dansk kvinna på jobbet som var inne för att köpa en kaffe. Hon och hennes man hade nyligen fått barn och planerade nu att lämna London där de hade bott i 10 år. Dagisplats här kostar mycket, så det är mer eller mindre plus minus noll på om båda jobbar och betala för barnomsorg eller om en av dem stannar hemma med barnen och de lever på en lön istället. Lösningen får bli en flytt till Köpenhamn. Kanske Finland i framtiden, då hennes make var finsk. Skolsystemet är bättre där.
Det kan få mig att vara tacksam över att svensk. Att vi har ett välfärdssystem. Stolt över att folk har kämpat för det vi tar för givet. Att vi har barnomsorg så inte, främst kvinnor, behöver stanna hemma med barnen. Att vi har reglerade hyror (Att jag och min roomie betalar ca 8000 svenska kronor i månaden för att hyra ett rum i en lägenhet vi delar med fyra andra känns helt normalt här, men är minst sagt insane vid närmare eftertanke). Att universitetet inte kostar.
Att vi betalar högre skatt i Skandinavien är så jävla värt. Vi får så mycket mer ut av det.
